Paul Simons farväl är slösaktigt rikt och bra

1 av 3 | Foto: Robin Lorentz-Allard
Paul Simon i Globen.
MUSIK

Nu får någon annan kalla dig Betty.

I och med detta tackar 76-åringen för sig.

Paul Simon ska åtminstone inte turnera mer.

Och avskedet är slösaktigt rikt och bra.

Det här är ett farväl.

Adios, amigo. So long. Au revoir. Tack och hej då.

Paul Simon vinkar av de svenska fansen i två och en halv timme med låtar som spelats in i sex olika decennier.

De flesta kan dem utantill. De tillhör den stora globala sångboken.

Och ändå doppar han egentligen bara doppar tårna i sin låtskatt.

Han spelar exempelvis inte ”Mrs Robinson” utan låter, nästan som en markering, Frank Sinatras cover på signaturmelodin från filmen ”Mandomsprovet” vara utgångsmusiken i högtalarna när publiken lämnar arenan.

Visst märks det att Simon blivit senior. Visst har rösten inte samma styrka som när han stod och sjöng ”He was my brother” tillsammans med Art Garfunkel på Carnegie Hall i New York 1967.

Men det borde bara störa folk som ser musik som någon form av idrott.

Det var en gammal själ som skrev de äldsta och mest kända klassikerna. Nu är det en gammal röst som sjunger dem, och den har trots allt lagrats överraskande väl.

I många fall blir musiken ännu vackrare och mer gripande.

Sexton supermusiker

Paul Simon omger sig som vanligt med en stor orkester, ett sextonmannaband med supermusiker som kan leva upp till bandledarens ökända krav på känsla och perfektionism.

Ena sekunden uppträder de som en kammarensemble, i den andra försöker de överrösta ett stökigt gathörn i New York, i den tredje snuddar de vid jazzmusikens friare former och uttryck.

Men även om musiken befinner sig överallt på världskartan förankras allt i Paul Simons ursprungliga kärlek till doo wop och de svarta vokalgrupperna som förändrade hans liv på 50-talet.

Han nämner några av dem i ”Rene and Georgette Magritte with their dog after the war”:

The Penguins, The Moonglows, The Orioles och The Five Satins.

Konserten är över huvud taget osentimentalt och lugnt. Uppe på en läktare försöker ett entusiastiskt sällskap uttrycka sin kärlek så fort det är någorlunda tyst i arenan. De kan inte sluta skrika ”We love you, Paul”.

Till slut tittar Simon lite trött upp i mörkret och säger:

”Ni kommer att sluta göra det när ni fyller 20.”

Efteråt känns det tomt och tyst

I versionerna av ”Graceland” och ”Late in the evening” skapar Simon och bandet en lycklig storm. Och ”You can call me Al” är så bra att man tror att Chevy Chase när som helst ska komma in i vit kavaj, låtsas blåsa i en trumpet och mima.

Otaliga unga hipsters har kopierat Paul Simon på 2000-talet. Men ingen har lyckats berätta lika mycket med lika små medel som den makalöse stilisten från Queens. Bara inledningarna, de tre första ackorden som sätter tonen på några sekunder, säger ibland mer än vad många andra lyckas göra på ett helt album.

Men sedan kommer slutet. Det börjar med en nostalgisk ”Homeward bound”, balladen som har döpt Paul Simons sista turné. Det fortsätter med en ljuvlig och countryfierad ”The boxer” samt en emotionell ”American tune”.

Paul Simon vrider sakta ner ljuset och volymen. Sedan finns det egentligen bara en låt kvar: ”The sound of silence”.

Han sjunger den själv med en akustisk gitarr i en ensam ljuskägla.

En av de allra största lämnar byggnaden och trots publikens öronbedövande vrål känns det tomt och tyst.


BETYG LÅT FÖR LÅT

America

Lite trevande sånginsats som försvinner i det grandiosa arrangemanget.

50 ways to leave your lover

Låter bitvis som Sting, fast bra.

The boy in the bubble

Simons tajming är inte lika bra som bandets till en början. Men mot slutet är den makalösa inledningen av albumet ”Graceland” allt man kan önska sig.

Dazzling blue

Blåskimrande och romantisk bro mellan Kaliforniens västkustrock och Afrika.

That was your mother

Ett litet lyckligt och cajunkryddat utbrott med dragspel och ett solo på tvättbräda. 

Rewrite

Bedrägligt enkel visa med betydligt mörkare underströmmar under den glada visselmelodin. 

Mother and child reunion

Magnifik reggae som är mer Greenwich Village än Kingston.

Me and Julio down by the schoolyard

Ett av de bästa akustiska riffen på den här sidan av The Everly Brothers.

Rene and Georgette Magritte with their dog after the war

Hos Paul Simon får belgiska surrealister och amerikanska doo wop-grupper plats i samma låt. 

Can’t run but

Skulle passat bättre under prisutdelningen av Polarpriset. 

Bridge over troubled water

Hur han än väljer att arrangera sitt magnum opus - här är formen fri och lätt jazzinspirerad - så tröttnar man aldrig på att höra Paul Simon sjunga om att vara din bro över mörka vatten. 

Wristband

Basgången är hiphop. Resten av den musikaliska bagatellen är det inte. 

Spirit voices

Soundet har rötterna i Västafrika. Ett exempel av många, många som har inspirerat hipsters från yngre generationer som Vampire Weekend.

The obvious child

Fem personer trummar. Det låter som hundra.

Questions for the angels

Här frågar sig tydligen änglarna om en elefant kommer ödsla zebratårar över tillvaron.

The cool, cool river

En ekologisk symfoni där vissa partier närmar sig frijazz och fusion.

Diamonds on the soles of her shoes

Groovet har diamanter under skosulorna.

You can call me Al

Kvällens version är nästan lika bra som Chevy Chase.

Extranummer

Graceland

Ett amerikanskt monument.

Still crazy after all these years

Jazzblå tappning för de sista barflugorna i baren.

Late in the evening

Tillbaka in the Nu Yorica groove igen. Och där ingår givetvis calypsoblås.

Extranummer II

Homeward bound

Sista turnéns självklara ledmotiv.

Kodachrome

Kanske inte hans mest odödliga låt.

The Boxer

Fortfarande lika vacker och oemotståndlig, efter alla dessa år.

American tune

”That’s all I’m trying, to get some rest.” Vore det inte för nästa låt skulle det ha varit ett näst intill perfekt bokslut.

The sound of silence

Med passande bräcklig röst tonar Paul Simon ut och bort.

Dagens nöjesrubriker - 30 juni 00:29
ARTIKELN HANDLAR OM