Med den låtlistan är succén given

MUSIK

Det är möjligt att de gamla trätobröderna försonats enkom för att kunna kränga svindyra konsertbiljetter över hela världen.

Det hindrar dem emellertid inte från att vara alldeles lysande.

Foto: GIRIGBUKAR Simon and Garfunkel har en av 1900-talets bästa repertoarer men 1 350 kronor var konserten inte värd.

Egentligen är det väl så att Paul Simon och Art Garfunkel rent konstnärligt inte kan misslyckas, vilka bevekelsegrunderna för framträdandena än kan tänkas vara.

Jag menar, ta en titt på låtlistan:

"Old friends", "I am a rock", "Scarborough fair", "Homeward bound", "The sound of silence", "Mrs Robinson", "Bridge over troubled water", "The boxer", "The only living boy in New York" och så vidare.

För lite rock"n"roll

Där har ni de facto en av 1900-talets skarpaste repertoarer. Om bara de florstunna rösterna håller - och det gör de, i alla fall den här kvällen - kan det inte gärna bli annat än förträffligt.

Mjäkigt och vackert

Jag hör läktarsurr om att herrarna är för mjäkiga och för lite rock" n" roll. Och visst har de kanske mer gemensamt med Jan Sparring än med Keith Richards där de står under ett avsågat palmträd - är det väl? - och hummar till "Homeward bound".

Men kommer man med såna invändningar har man inte förstått Simon & Garfunkel överhuvudtaget.

Det stillsamma, mjuka, intensivt vackra och - ja - mjäkiga är själva grundsatsen i den unika, New York-judiska vispop de här gossarna mejslade ut för över 30 år sedan.

Att då kräva rock" n" roll-muskler är som att kräva bordsskick av travhästar.

Däremot kan man ha synpunkter på det faktum att biljetterna kostar 1 350 spänn. Det finns inget i föreställningen - inte ens den oväntade glöden i något så uttjatat som "Bridge over troubled water" - som motiverar ett så hutlöst pris. Det är bara sniket.

Simon & Garfunkel

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM