Headbang och funk'n'roll

MUSIK

Mothers finest

Foto: Det är mer rock och funk än jazz när Mothers Finest röjer.

Det hör inte till vanligheterna att publiken headbangar på Stockholms jazzfestival.

Men i går kväll var en sån kväll.

Mothers Finest bildades 1970, skrev 1975 skivkontrakt med CBS och släppte fem album som blivit mer eller mindre klassiker inom funkrock-genren.

Inte längre jazz

Raden av band och artister som säger sig ha influerats av Mothers Finest är faktiskt hur lång som helst: Aerosmith, Van Halen, Prince, Earth wind and fire med flera. Men de som låtit allra mest som Mothers Finest och haft framgångar är såna som Living Colour och Dan Reed Network.

De senaste åren har det legendariska bandet fått ett litet uppsving, och jag tror det bara var något år sedan som de dök upp bredvid svenska Clawfinger.

Hur som helst.

När Mothers Finest tar över scenen som kvällens sista band är det inte längre någon som kommer ihåg att det är en jazzfestival på Skeppsholmen. Det är rock. Det är funk.

Funk’n’roll.

Det är rosa rök, en bredbent slapbasist (Jerry Seay), två duckwalkande gitarrister (Gary Moore, en av två originalmedlemmar – ej att förväxla med ”Still got the blues”-Gary samt John Hayes), en hårtslående trummis (Dion Derek) och två energiska solosångare (Glenn och Joyce Murdock).

Det är stundtals riktigt svängigt.

Stundtals ganska tråkigt.

Mothers Finest

Tobias Fröberg

ARTIKELN HANDLAR OM