Både vatten och vin med Sturgill Simpson

avHåkan Steen

Publicerad:
1 av 3 | Foto: Läsarbild
Mycket gitarrbluesboogie blir det med Sturgill Simpson.

KONSERT Nej, Sturgill Simpsons ZZ Top-boogie från nya albumet lyfter inte mer än marginellt på scen.

Men tack vare att han fyller andra halvan av setet med gamla klenoder blir det rätt kul ändå.


Sturgill Simpson
Plats: Vasateatern, Stockholm. Publik: 900 (utsålt). Längd: 130 minuter. Bäst: ”I’d have to be crazy” och ”Oh Sarah”. Sämst: Alltid trist med fotoförbud på konserter.


När Sturgill Simpson i höstas släppte ”a sleazy synth-rock dance record” – som han själv sa – och droppade så vitt varierande och i sammanhanget udda influenser som Bee Gees, T Rex, La Roux och Wu-Tang Clan var det oväntat många som jublade.

41-åringen från Kentucky har förvisso aldrig gjort sig känd som någon traditionalist, tvärtom. Hans lika vidsynta som egensinniga syn på det som brukar kallas americana är en stor del av poängen med det han gör, och anledningen till att han numera har så stor publik (Vasateatern är utsåld sedan länge).

Men ”Sound & fury” var betydligt mer intressant och beundransvärd i teorin än bra i praktiken. Förutom några glimrande undantag hörde jag mest ZZ Top-boogie med betydligt mindre popsnits och alldeles för långa gitarrgnisselsolon.

Sånt kan ofta bli betydligt roligare på scen än i lurar. Och framför allt är Sturgill Sturgill, en oberäknelig naturkraft med en serie oförglömliga Sverige-gig i ryggen, så jag gick ändå till Vasateatern med högt ställda förväntningar.

Konsertens första del – som består av nya albumet från första till sista låt – blir emellertid ungefär som befarat. Somligt, som betongdundrande rockern ”Best clockmaker on Mars”, växer de facto en del med Simpsons stadiga komptrio på bas, trummor och keyboards. Medan de bästa låtarna på skivan, balladen ”All said and done” och pubpoppiga ”Mercury in Retrograde” rentav krymper några nummer i det här mer primala livesoundet.

Framför allt: Sturgill Simpson är en lysande låtskrivare, knivskarp textförfattare och inte minst väldigt sensibel sångare. Men det krävs en större och mer kreativ instrumentalist för att komma undan med så många minuter gitarrsolo som han levererar i kväll.

Och att han väljer att spela hela giget med ett enda läge på ljuset, dämpat rött, adderar knappast till dynamiken.

Simpson säger heller inte så mycket mellan låtarna, förutom att vid ett tillfälle be om ursäkt för den politiska situationen i USA, som han själv har valt att hantera genom att i möjligaste mån isolera sig hemma med familjen (”I decided to live above hell”).

Annars växer konserten rejält så fort han lämnar nya albumet bakom sig och plockar fram de äldre numren, även om det blir generösa mängder Les Paul-gnissel och John Bonham-dunder även där.

”The promise”, 80-talscovern på bandet When In Rome, är som vanligt stark som en Charlie Rich-ballad i Simpsons händer.

Egna pärlan ”Oh Sarah” vecklar också ut sig till ett litet under av intimitet.

Och i ”Welcome to Earth (Pollywog)” eller Willie Nelsons ”I’d have to be crazy” fylls Vasateatern av precis den där soulnerven som sångaren verkligen har skämt bort oss med på en del tidigare konserter.

Sturgill Simpsons devis just nu är ”make art not friends” och det går förstås bara att respektera.

Men jag kommer aldrig ifrån känslan av att hans tjurskalliga kompromisslöshet decimerar den här kvällens potential.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Stockholm

ZZ Top

Kentucky