”Jag är turnéledare i livets krogshow”

Ola Salo om sin kommande föreställning – en ”bombasmfest med glimten i ögat” – och hur papparollen har förändrat hans liv

1 av 4 | Foto: ANDERS DEROS
Nya krogshowen ”It takes a fool to remain sane” ska bli ”maximalt med Ola Salo” utlovar huvudersonen själv.

avHåkan Steen

MUSIK

GÖTEBORG. Ola Salo har provat fler roller än de flesta under sin karriär. Men krogshow har han aldrig tidigare gjort.

På torsdag är det emellertid premiär för ”It takes a fool to remain sane” på Rondo i Göteborg.

Femplus snodde en timme från repetitionerna för att prata om karriären, föräldraskapet, apokalypsen och The Ark.


Utanför stretar göteborgarna till och från lunchen i årets hittills isigaste vindar men inne på Lisebergs showrestaurang Rondo är det betydligt varmare. Lokalen badar i glamrockextravagans. En bländande fondvägg blinkar i olika formationer och sex musiker hissas upp och ned och in och ut på scenen med Kiss-inspirerade ramper.

I mitten står Ola Salo och sjunger ”Take a shine to me”, öppningslåten från The Arks sista album ”In full regalia”. Det borde vara svårt att skapa så mycket magi i grå sweatshirt och svarta träningsbrallor inför sju-åtta personer en januarimåndag, men Ola suger åt sig rummet ändå.

Han har den förmågan så fort han ställer sig på en scen. När han kliver av den är han numera precis lika bra på att koppla ifrån och gå på gatorna som en helt vanlig tvåbarnspappa.


”Henrik hittar det som skaver”

Det är bland annat den dubbelheten som showen ”It takes a fool to remain sane” ska handla om.

Henrik Schyffert, som har hjälpt till med manuset, fångade det i en TV4-intervju:

– Å ena sidan är Ola hemma i sitt lilla hus och försöker montera ner ungarnas studsmatta och det är nån vattenskada. Sedan på kvällen går han upp på scen och är som en alv som ska dra i gång en raveklubb i Babsans rumpa.

Vid en paus i repetitionerna, över en takeaway-sallad som han glömmer att äta, säger Ola:

– Henrik är ju väldigt bra på att på att hitta det där som skaver lite. Och han är mästare i självironi. Jag ville skapa något som tog fasta på att jag är en artist som inte räds de stora gesterna. Men i den bombasmfesten var det extra viktigt att balansera upp med glimt i ögat.

Showen bygger helt och hållet på The Ark-låtar och ska vara ”maximalt med Ola Salo”: ”glamrock, svarta vingar, pyro och psykedeliskt”.

Samtidigt är den en berättelse om en 14-årig drömmares väg från det tidiga 90-talets Rottne till positionen som ohämmad påfågelestradör i ett av landets största band. Och vidare till den artistiska mångsysslare Ola är nu, drygt sju år efter The Arks allra sista konsert på Gröna Lund i Stockholm.

– Det handlar om hur väl jag lever upp till löftena jag gav mig själv som ung. Där finns det något slags gnissel som kan bli intressant.


Tvekade en stund

Men han tvekade ett tag innan han tackade ja till erbjudandet att göra föreställningen.

– Jag har alltid varit tveksam till alla typer av retrospektiva aktiviteter. Men att skapa någonting som får en plats i det allmänna medvetandet är en jäkla lyckträff. Och jag har väl även fått en annan syn på mig själv. En relevant musikartist i samtiden vet jag inte om jag vare sig kan eller vill vara längre.

En relevant musikartist i samtiden vet jag inte om jag vare sig kan eller vill vara längre

Ola Salos karriär är en av få jag har haft ynnesten att följa ända ifrån början. Jag var popskribent på Smålandsposten i Växjö när några tonåringar från Rottne som gillade The Doors och Jimi Hendrix på kort tid blev lokala popstjärnor.

När jag intervjuade dem i replokalen 1993 låg mycket av det manifest som de bankade in i pop-Sveriges medvetande med genombrottssingeln ”It takes a fool to remain sane” åtta år senare redan klart. Prästsonen Ola Svensson pratade om att hans band ville vara som en räddande ark för människornas i apokalypsens tid.
Det var lätt att le lite åt idéerna om apokalyptisk rock då, men som världen har utvecklats framstår ni i dag snarare som väldigt mycket före er tid.

– Haha, ja. Men mitt fokus på apokalypsen och uppenbarelseboken handlade väl helt enkelt om att det var den ballaste delen av Bibeln. Och ett sätt för mig att inte skämmas för mitt religiösa arv blev att ta fasta på de bitar som hade visat sig vara gångbara inom populärkulturen. Att slå an en Jesus-pose i bar överkropp hade Jim Morrison visat att det funkade bra. Inte minst hade Madonna visat att det fanns stora möjligheter för något slags erotisk fetischism kopplad till det religiösa.


”Superrelevant för mig i dag”

Föreställningen heter ”It takes a fool to remain sane”. Hur ser du på den låten i dag?

– En sak som slår mig är att den handlar så mycket om föräldraskap, något som jag inte borde ha engagerat mig så mycket i när jag skrev den som 21-åring. Så många delar av den texten är superrelevanta för mig i dag vid 41 års ålder.

Var det en stor förändring för dig att bli förälder?

– Ja. När du har varit enormt självupptagen hela ditt liv och dessutom lyckats bygga en karriär på det blir att vara förälder hela tiden en utmaning. Det har tvingat mig att utveckla en massa egenskaper som varit ganska underutvecklade hos mig.

Hur går det?

– Jag tycker att det går bra. Jag kan inte påstå att det är lätt för mig men jag tycker det är jävligt kul och meningsfullt. Efter ett helt liv av att vara så uppfylld av sig själv och tycka att jag och mina tankar är det viktigaste i tillvaron är det också väldigt skönt att bli ett slags turnéledare i livets krogshow, där mina barn nu är stjärnorna, haha.


”Har börjat måla”

Efter The Ark har du fått prova på väldigt mycket. Musikalerna ”Jesus Christ Superstar”, ”Hedwig and the angry inch”, du skrev rockoperan ”Kult”, programledde Melodifestivalen och var med i ”Så mycket bättre”. Med mera. Bara i fjol hann du med ”Stjärnornas stjärna” på TV4 och "Diggiloo”-turnén. Vad har du kvar, finns det någon ”bucket list”?

– Nej, inte direkt. Jag har bockat av så mycket på min bucket list. Jag är väldigt nöjd med vad jag har fått göra. Fram till att jag var 14 var jag väldigt inställd på att jag skulle bli visuell konstnär. Och jag känner hur jag dras tillbaka till det visuella skapandet. Så jag har börjat måla igen och jag får en otrolig kick av det. Jag kommer absolut att fortsätta göra musik men för varje år som går känner jag att det blir mer och mer för mitt höga nöjes skull.

Hur väljer du dina projekt numera?

– Jag går väldig mycket på vad jag är intresserad av att lära mig. ”Stjärnornas stjärna” var ett ypperligt exempel, det såg jag bara som en enda lång kvällskurs i en massa olika nya stilar. För mig är att lära sig saker väldigt mycket livskvalitet. En dag när jag har lärt mig någonting är en dag som tjänade sitt syfte. Den var värd att leva, haha.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Fyra bilder ur karriären

Foto: JERKER IVARSSON

2007 vann The Ark Melodifestivalen med ”The worrying kind”, en låt om
panikångest.
”Popmusik har en väldigt strikt form. Den ska vara tre minuter, hook och refräng inom 45 sekunder. Den måste vara omedelbar och oemotståndlig. Men är den det kan du prata om saker som du inte ens skulle prata med nära vänner om. Det fascinerade mig. I en låt som aldrig blev klar hade jag raden ’a heart of darkness wrapped in candy foil’. Det var så jag ville att mitt låtskrivande skulle vara.”

Foto: KRISTER HANSSON

”Jesus Christ Superstar” på Malmö Opera 2008.
”Att få vara med och skapa en uppsättning av ’Jesus Christ Superstar’ var en livslång dröm. Särskilt som jag utöver att spela titelrollen fick chans att göra en egen översättning. Alla roller som jag spelat slutar med med att jag är halvnaken och inkletad i något. Det har blivit min nisch som skådespelare.”

Foto: MAGNUS SANDBERG

En av flera Carola-duetter ur Aftonbladets arkiv, den här från ”Hela Sverige skramlar” 2015.
”Carola är kanske den artist i Sverige som jag känner mig mest besläktad med. Kopplingen till religionen, hämningslösheten på scen och viljan att göra allt i största tänkbara skala. Vi är dessutom lite syskonlika. När jag ska ta en hög ton tänker jag ofta ’jag är Carola fucking Häggkvist och jag litar på Herren’.”

Foto: OLA AXMAN

Ola och Lisa Nilsson gästar Sven-Bertil Taubes konsert på Gröna Lund i somras.
”Bland det bästa med åren efter The Ark har varit att få lära känna Sven-Bertil Taube och uppträda med honom. Han är en av de mest magnetiska scenpersonligheter som finns och visar att det kan finnas en lång och spännande andra akt som artist. Dessutom är han min främsta stilikon i hur jag klär mig privat.”

ARTIKELN HANDLAR OM

Ola Salo