Petty, det här var trist vettu

avMarkus Larsson

Så många får ”Hypnotic eye”

1 av 2 | Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
bluesrock som får skägget att växa Med undantag för två spår spårar Tom Petty ur.

ROCK Köpte ”Full moon fever” på en vintermarknad i Kiruna 1989.

Det var så kallt att jag trodde vinylen skulle spricka när jag tog ut den stelfrusna skivan ur konvolutet.

Man får en speciell relation till artister när man måste skjutsa hem skivorna på en spark med frostbitna medar.

Kommer fortfarande ihåg när jag hörde ”Free fallin’” första gången. Jag var tretton år gammal och satt i skräddarställning på en röd heltäckningsmatta i brorsans rum. Ett pingisbord och Jan-Ove Waldner hade fått plats i min gapande mun.

Däremot minns jag, direkt efter sista spåret, nästan ingenting av Pettys trettonde studioalbum.
 

Premisserna för ”Hypnotic eye” var lovande. Tom Petty ville spela in en rockskiva som hade en liknande atmosfär som de två första albumen han gjorde med The Heartbreakers, de fenomenala ”Tom Petty And The Heartbreakers” och ”You’re gonna get it”.

Men här finns naturligtvis ingen ny ”American girl” eller ”Listen to her heart”.

Tom Petty brukade släppa stora och luftiga amerikanska rockdrömmar på singel. Melodierna kändes som femfiliga motorvägar utan slut. Livskänslan i kroppen ökade för varje tolvsträngat riff. I dag blockeras samma motorvägar av skrot från trist bluesrock.

Det enda jag egentligen vill spara är ”Sins of my youth ” och ”Full grown boy” – två lediga, jazzfärgade och midnattsblåa låtar där gitarristen Mike Campbell behandlar sitt instrument som en gåspenna.
 

Resten är svårare att tycka om. Om du lyssnar för länge på vissa spår kommer skägget att växa. Kanske börjar du även uppskatta ananasformade mössor. Till slut ser du ut som Billy Gibbons i ZZ Top.

Inget fel på att vara eller se ut som gamle Billy. Men ett Tom Petty-album ska helst inte ha sådana bieffekter.

Bästa spår: ”Full grown boy”.

ARTIKELN HANDLAR OM