Rått, intensivt - förkrossande

avJoacim Forsén

MUSIK

Ren magi på trång klubbscen när Slayer bjuder på bindgalen roulette av sina bästa år

1 av 3 | Foto: Krister Hansson
Slayers spelning i Malmö får fem plus.

Det brukar heta att de mest klassiska ­konserterna får fler ­besökare med åren.

850 personer klev in på KB i kväll.

Om tio år lär vi vara ­betydligt fler som kom ut.

För att reda ut proportionerna: Senast Los Angeles-kvartetten var i Sverige var för knappt en månad sen. Då spelade den på Stockholm Fields, en endags­festival som besöktes av över 50 000 personer.

De var små figurer med viftande huvuden på en ­gigantisk scen. Det var evigheter sen thrashbandet stod på trånga klubbar. Själv såg jag ”Big four”-klossen live för allra första gången på Fryshuset 1988. Redan då var det för sent.

Därför är kanske inte konstigt att förväntningarna i kväll är upptrissade långt över taket på KB. En halvtimme innan gruppen ska gå på är det så varmt och svettigt att spelningen lika gärna kunde ha varit över redan.

Publiken ”Slayer”-ylar konstant. Malmöklubben låter lika eggad som rövarplattan ”Live undead”.

Genuint nöjd King

Och det är som om medlemmarna är lika övertända. Och glada. Till och med surgeneralen Kerry King ­verkar genuint nöjd över att stå på en trång klubbscen i stället för på ett enormt ­festivaljippo. Rått, intensivt och fullständigt förkrossande gör de varje sekund till en programförklaring för ­varför den här musiken ­inte var menad för enorma ­arenascener och konsertbio på jätteskärmar. Att kärnan går förlorad.

Man vill kunna ­höra Kings kättingar skramla längs ­benen. Det ska inte behövas ­kikare för att se Tom Araya skina upp i sitt bredaste ­leende över skrikande ­kravallstaketfans. Man vill se Holts hår sakta svettas ner till hängande stripor.

Stilbildande år

Som en bindgalen roulette från Slayers bästa och mest stilbildande år är låtlistan magisk i kväll. Allt tycks kunna hända. ”The antichrist” och ”Necr­o­philiac” avlöser inledande ”Hell awaits”. Plötsligt forcerar bandet fram en knäckande ”Reign in blood”-svit. Det dröjer 50 minuter innan de ens passerar 1990. Och det är bara två låtar på hela kvällen som gör det över huvud taget.

Samtidigt är klubbgiget som ett koncentrat av all den nyvunna kraft som Slayer har visat upp de senaste åren, trots Jeff Hannemans bedrövliga bortgång. Varenda ansats övertygar.

90 minuter senare tittar jag mig omkring. Jag ser lycka, blanka överkroppar och omtumlade ögon. Ett kollektivt ”vad var det som hände?”.

Här är alla låtarna

Hell awaits

The antichrist

Necrophiliac

Mandatory ­suicide

Captor of sin

War ensemble

Postmortem

Altar of sacrifice

Jesus saves

At dawn they sleep

Die by the sword

Hate worldwide

Disciple

Seasons in the abyss

Chemical warfare

Dead skin mask

Raining blood

Black magic

Extranummer

South of heaven

Angel of death

ARTIKELN HANDLAR OM

Hårdrock