Prophets Of Rage får upp flåset under högintensiv show

avSofia Bergström

1 av 5 | Foto: Adrian Pehrson / Rockfoto
Prophets Of Rage uppträdde i Sverige-tröjor på Gröna Lund.

KONSERT Iförda svenska fotbollströjor förvandlar Prophets Of Rage sin Gröna Lund-debut till ett konditionspass utan dess like.

Både bandet och publiken får upp flåset i takt till rapmetal-aktens fusion av Public Enemy/Rage Against The Machine/Cypress Hill-material.


Prophets of Rage
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 4500. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Bulls on parade” och ”Bullet in the head”. Är också väldigt svag för ”Living on the 110”. Sämst: Det glesa publikhavet.


Skam den (musiker) som ger sig.

För tre år sedan bröt Foo Fighters Dave Grohl benet på Ullevis scen, och fullföljde konserten med gipsat ben.

I vintras kämpade Marilyn Manson sig igenom en konsert på Annexet med brutet vadben.

Och i kväll låter inte Tom Morello sig stoppas av en illa tajmad handfraktur.

”The show must go on”, konstaterade Prophets Of Rages gitarrist på Instagram, tillsammans med en otäck operationsbild, så sent som för några dagar sedan.

Jävlar anamma-attityden har bandet också tagit med sig till Gröna Lunds stora scen.

Den amerikanska sextetten bränner otaliga kalorier genom att hoppa, dansa, avfyra låtsasskott mot publiken och peka finger åt Donald Trump med en beundransvärd intensitet.

I varje andetag och rörelse verkar bandmedlemmarna ge allt vad de förmår – och lite till.

Till och med gruppens egna låtar ”Legalize me”, ”Living on the 110”, ”Unfuck the world” och ”Hail to the chief” – som på skiva känns som försiktiga klappar på kinden – förvandlas till rejäla käftsmällar när de upplevs på bara några meters avstånd.

– En konsert med Prophets Of Rage är ett konditionspass, fastställer rapparen B-Real när han blickar ut över det unisont studsande publikhavet.

Även publiken – som i kväll känns som bandets sjunde medlem – beter sig som om de befinner sig på ett högintensivt Friskis & Svettis-pass.

Det är oerhört svårt att tro att konstellationen Prophets Of Rage endast har funnits i två år. Bandet är så löjligt snortajt att det känns som om de har delat scen sedan 1996 i stället för 2016.

Morellos bluespräglade och effektfulla riff smälter sömlöst ihop med B-Reals nasala rap. Tim Commerfords hypnotiska basgångar kompar rapparen Chuck D:s kraftfulla stämma utan några som helst problem. Och jag tycks mig se trummisen Brad Wilks och dj:n DJ Lord utbyta skratt och leenden vid flera tillfällen.

Det fylliga ljudet som strömmar ut ur de bastanta högtalarna och in i mina hörselgångar är däremot inte att leka med.

Det här är helt fel kväll för att glömma öronpropparna.

Min natt lär hemsökas av konstant pipande i öronen, samtidigt som jag lär vakna upp till nackspärr, träningsvärk och ömma leder.

Men det är det värt.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Hiphop

Metal

Hårdrock