Veronica Maggio gör parkeringspop med ett helt eget uttryck

Foto: Dan Monick
Veronica Maggio har lyckats följa upp ”Satan i gatan” med ett stökigare och mer kontrastrikt album.

avMarkus Larsson

MUSIK

POP Veronica Maggio måste vara lite knäpp.

Hon älskar det vita pappersarket, början av en kreativ process, det som många andra med all rätt brukar kalla ”det vita helvetet”. Men en artist som ska följa upp det förra och lysande albumet ”Satan i gatan” måste nog ha en avslappnad attityd till sitt yrke.

Direkt efter att ”Satan i gatan” hade släppts verkade det som om musiktjänsten Spotify, eller sociala medier över huvud taget, uppfanns för Veronica Maggio. 2011 var det den mest delade skivan på Facebook och sexton av hennes låtar var bland de hundra mest strömmade på Spotify. Låtarna låg löjligt rätt i tiden.

I en ny intervju i Nöjesguiden avslöjas det hur omsorgsfullt Maggio skapar musik. Helheten sitter i detaljerna. Enstaka återkommande ord i texterna används för att bestämma stämningen på ett helt album.

Hon sammanfattar den mer utåtriktade rastlösheten på ”Satan i gatan” med tre substantiv: ”taxi”, ”hiss” och ”hall”. Den mer reflekterande och sorgsna ”Handen i fickan fast jag bryr mig” är i sin tur ”regn” och ”parkering”.

Där soundet på förra skivan var lika välskurat som bostadsrätter i mäklarfirmornas annonser – allt satt som basilikan på köksbänken – är musiken på ”Handen i fickan ...” stökigare och mindre kontrollerad. Det är som att Veronica Maggio vill flytta ut ur skuggan av ”Satan i gatan”.

Stilbrotten, i spåren där Maggio är på väg nån annanstans, är också skivans höjdpunkter. Som i kontrasten mellan hennes röst, den Icona Pop-hetsiga kören och garagerockorglarna i ”Dallas”. Eller när hon låter en klubbig minimalism eka i ”Bas gillar hörn”, nåt som understryker ensamheten i textraden ”hoppas att nån ska ta med mig hem så att du börjar förstå, att det kanske ska vara du och jag ändå”.

Och hon har aldrig varit mer smäktande än i balladen ”Låtsas som det regnar”. Man kan lätt föreställa sig hur Helen Sjöholm sjunger den i ett fullsatt konserthus.

Geografiskt hör albumet hemma nånstans mellan Göteborg, Stockholm och Eskilstuna. Håkan Hellström gästar duetten ”Hela huset” och det finns gott om ”aaaah”-rop med riktnumret 031. Melankolin påminner om när Kent får svensk vardag att kännas som Berlin.

Men Veronica Maggio härmar ingen. Med regn mot bilrutan är hon fortfarande på väg till en plats där hon bara kan jämföras med sig själv.

ARTIKELN HANDLAR OM