Jag var sist med att få hår på penisen

MUSIK

Thåström har tömt alla reserver under arbetet med det nya albumet. Det har kostat mycket och nu talar ”den ende punkaren” om att sommarens turné kan vara den sista.

Foto: Krister Hansson
Sveriges ende rockstjärna.

Han har många gånger kallats det i skrift. Jag säger det till honom på ett ölsjapp i Köpenhamn.

– Du är Sveriges enda rockstjärna.

– Ja, men det där kan väl inte riktigt stämma längre. Det känns som? Jag menar, är inte det bara ett epitet det är jävligt enkelt att dra till med?

Thåström slänger i sig en näve jordnötter och sippar på sin Carlsberg. Jag tänker hastigt på en annan intervju. Den i november i London med Mick Jagger. Han sa:

– Det rocken aldrig får förlora är sin energi. Gör den det har den inte mycket att erbjuda som konstform.

Thåström är energi.

Ni kan droppa vilka namn ni vill från den svenska pophistorien: Kent, Cardigans, Eldkvarn, Lundell, Wilmer X, Håkan Hellström, Jakob Hellman, Magnus Uggla, vid en jämförelse med honom kör de alla Volvo med krockkudde i ytterfilen.

De sjunger inte med en mynningspipa mot tinningen. Det gör inte Thåström heller – men det låter så.

Det har alltid funnits en utsatthet i hans musik. Det börjar redan i första låten på nya albumet.

Det är ett kallt krig som dom säljer

Det är nånting dom vill jag ska

Det är ett kallt krig som dom säljer

Det är nånting

Men jag vill inte ha

(Släpp aldrig in dom)

Spår två: han är i en boxningsring, får fett på käften och vrålar desperat ur sig en uppfordran:

Låt dom aldrig få se dig skaka

Låt dom aldrig få se dig svag

Låt dom aldrig få se dig skaka

Låt dom aldrig, aldrig få se dig gå ner

Låten i fråga heter ”Ungefär så här”. En svensk rockklassiker om det nånsin funnits nån.

Ja, och i spår tre klättrar han på höghus och uppfinner inte ett, utan tre nya språk och skapar sig en helt ny värld.

Så här känns det: Andra spelar rock ’n’ roll, Thåström är rock ’n’ roll. Det började i tonåren i förorten Högdalen. Det var där drömmen föddes.

– Fanns en massa anledningar till det? Jag var ingen sån där ball kille. Jag var minst i klassen. Sist att få hår på penisen. Sist in i puberteten. Kanske ligger såna grejer bakom. Har inte tänkt på det förrän nu. Vet inte riktigt vad som driver mig. Får jag sno en Camel av dig? Fan, nu blir jag nervös, hahaha? Där fick du nåt att skriva om.

– Men, det har jag läst mellan raderna hos många som sysslar med musik, det ligger nåt slags jävla revenge-känsla i botten. Det är inte de som är de kaxigaste som gör musik.

Thåström är den ende punkaren från ursprungsgenerationen som fortfarande är punk.

Eller? Hur många andra av dem som slog igenom 1976–78 brinner ännu i dag? Nån av medlemmarna i Clash, Sex Pistols, Television?

De var trötta och slut redan när han 1990 drog i gång industri-projektet Peace Love & Pitbulls. Ett projekt som förbryllade många av dem som dittills följt honom. De tyckte: Varför vänder Sveriges bäste sångare ryggen åt sången och ställer sig och borrar i en bergvägg i sju långa år?

– Det var ett mysterium för många. Det var jävligt mycket en reaktion på? Efter Imperiet och första soloplattan? Kände: Fan, vilken tråkig musik jag sysslar med för tillfället. Var fånge i mig själv nånstans och så flyttade jag till Holland. Hade ju nosat på det redan innan på ”Xplodera mig 2000” och nu drog jag i väg totalt. En otrolig befrielse. Satt i Amsterdam. Hade inga connections med nånting. Bara satt där och flippade ur totalt. Det var nödvändigt, befriande, skitkul och jag lärde mig otroligt jävla mycket.

Vadå?

– Att inte lyssna på andra.

I oktober 1999 korsades Thåströms och den stora publikens vägar igen. Han hade återvänt till svenskan och ett traditionellare rocksound och släppte ”Det är ni som e dom konstiga det e jag som e normal”.

Det sålde i 100 000 exemplar och resulterade i Grammisar, Rockbjörnar och

utsålda turnéer.

I tisdags kom uppföljaren: ”Mannen som blev en gris”. Ett starkare album. Det starkaste han gjort sen Ebba.

Den snudd på nio minuter långa balladen ”Kaos/Passageraren” är nyckellåten. Tänk er en 45-årig man ensam på en perrong. Det regnar hårt. Han står där och går i tankarna tillbaka till ungdomen och summerar steg för steg sitt liv fram till nu.

– Ja, så är det. Jag höll på med texten i ett och ett halvt år. Jag har jobbat med texten. Ville få fram ett Tarkovskij-landskap (rysk, berömd filmregissör). Jag hade en bild, en film i huvudet när jag höll på med den, den här ödsligheten, ett slags karg vandring?

Texten beskriver en rastlös resa. En resa där varje station är en brusten illusion. En resa in i desillusionen. Trots det känns den varm och medlidsam, försonande. Som om den vill säga: Så här är det, livet, ditt och mitt. Det är ingen komedi. Det är det inte på andra ställen heller. Men albumet är inte lika svart som recensenterna utmålat det, det handlar om sånger som står upp och slåss, aldrig om uppgivenhet.

I ”Ungefär så här” är Thåström rent av hur kul som helst.

Bosse Högberg sa det till mig

Sen föll han som en sten

Bosse Högberg sa det till mig

Å Anita sa det med

Att i en stenhård rocklåt droppa namnet på den svenske boxaren och Europamästaren Bosse Högberg (43 proffsmatcher, 36 vunna, varav 25 på knockout) och hans fru, sångerskan Anita Lindblom, är genialt coolt (Bosse och Anita var på 1960-talet en svensk motsvarighet till Tommy Lee och Pamela).

– De raderna är jag otroligt nöjd med. En favorit. Satt själv och fnissade när jag skrev dem och tyckte: Fan va jag är rolig! Det är uppenbart att Thåström känner sig missförstådd.

– Alltså. Några av mina bästa vänner har sagt: Fan va svart det är. Jag bara: Vadå? Vad menar ni? Jag har ju bara försökt göra en fläskig rock ’n’ roll-platta med en jävla massa gitarrer.

– Ta ”Höghussång”. Den är skriven en vårdag på Mallorca. En dag när jag bara kände: Wow! Jag och Per Hägglund (låtskrivarpartner, f d Imperiet) hade hyrt en lägenhet för att skriva låtar och en morgon? Fan va skönt! I dag kan jag klara av precis vad som helst! I dag finns inga begränsningar! Sen blir det ju naturligtvis inte att jag skriver en låt om att Hej! Här står jag i Palma och vinkar till solen.

Det blir en låt med öppningsraden ”Jag ska bo nånstans i Warszawa”.

– Ja, men va fan, vad är det för negativt med det? Olika människor väljer olika saker och jag har mera en dragning åt Warszawa än? än? Linköping.

I verkliga livet bor Thåström i Köpenhamn. I stadsdelen intill stationen. Vesterbro. För inte så många år sen en nerknarkad slum barnfamiljerna flydde. I dag ett upprustat och attraktivt område.

– Har påbörjat nåt slags nomadliv jag har svårt att avsluta. Har hamnat i ett läge där jag har svårt att vara längre än två–tre dar på samma ställe. Har ett barn i Stockholm och ett i Malmö. Har börjat med båda två här i Köpenhamn. Så bra är jag på att leva ihop med andra människor? Det är naturligtvis jättekomplicerat, att ha en sån geografisk spridning, men det är ingenting jag kan göra nånting åt. Bara att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Har försökt med familjeliv men får inte ihop det.

Nomadlivet, rastlösheten, avspeglar sig i texterna.

Det finns nåt vackert i varje transithall

Det är så mycket vackert å man vill

ha allt

(Kaos/Passageraren)

– Jag försöker ta mig ut ur transithallen. Det är dags. Vissa dar längtar jag efter att rota mig. Flackandet har inget egenvärde. Jo, lite, hahahaha. Nä, men man flackar ju för att hitta ett ställe där man vill hamna. Samtidigt känner jag att jag skulle få spader efter en vecka. Som sagt, när man väl börjat, känslan? det kryper i kroppen och så frågan: Kan det vara bättre där borta? Det är det som är grejen. Det är alltid bättre där borta.

Som artist är han på väg in i ett nytt land.

Nästa skiva känns avlägsen och den

dag den kommer blir det med en annan musikalisk infallsvinkel.

– Känner mig helt tom. Förut har det alltid varit så att jag börjat med en ny platta dagen efter. Du vet: Äh, den blev inget bra, måste göra en till, så där maniskt liksom. Den här gången känner jag suuuuuck! Nu orkar jag inte mer.

Tomheten bottnar i en känsla av tillfredsställelse. Han har vunnit kriget mot sig själv.

– Det är en sorg jag har, att jag misshandlat en massa bra låtar. Tänker på Imperiet. På första soloplattan. Grejer som blev otroligt tråkigt gjorda: ”Du är religion”, ”Jag är en idiot”? Lyssnade precis på ”Österns röda ros” för första gången på tio år. Den känns så jävla proggig. Var inne i nåt slags Mikael Wiehe-period och skrev om Palestina, hade kunnat göra den tio gånger bättre. ”Kriget med mig själv” är en kanonlåt jag älskar att sjunga som inte heller blev så bra med Imperiet. Det var en period i mitt liv när jag inte orkade fullfölja? Du vet, äh, va fan, det här kan ni fixa, jag går på krogen i stället. Har lovat mig att det aldrig ska hända igen, att jag ska vara där hela tiden och inte lämna över nåt till nån annan.

– Jag har på mina två senaste plattor känt att jag haft nån jävla skyldighet att gå in med 100 procents dedikation och då finns det inga genvägar. Men jävlar vad det kostar på. Det blir inte enklare av min sociala situation. Det blir tio gånger mera komplicerat. Man kan ge upp nånstans. Men det funkar inte och? jag vet inte? mannen som blev en gris?

Han skakar på huvudet.

– Det är inget man känner sig som konstant, som en gris, men det händer ju. Ja, och att andra ofta tycker att man är det.

Thåström varnar inte bara för att det här är sista rockplattan. Han säger också att sommarens Kalas-turné kan vara avskedsturnén. Det har man svårt att tro på. Han är ju torsk på rock ’n’ roll.

– Det kan vara på scen, under en tagning i studion, eller när jag bara sitter ensam och sjunger till akustisk gitarr: jag hamnar i trance. Det är en utomjordisk upplevelse, jag fick den första gången med Ebba och får den fortfarande, om än inte lika ofta. Det är en kick man blir slav under. När musiken tar överhanden och blir större än en själv, när jag bara flyter med? Det är den viktigaste anledningen till att jag gör det jag gör. Det är drivkraften.

Lyssna på nya Thåström-låtar:

Diskografi

Thåström – från Ebba Grön till Peace love and pitbulls

Tore S Börjesson ([email protected])