Mer hjärta än hjärna

MUSIK

Will Smith

Foto: SONY MUSIC
På toppen utan en enda svordom.

Born to reign

(hiphop)

Will Smith är verkligen ”something”. Han lyckas balansera en musik- och skådespelarkarriär, utan att någon av dom känns krystade. Han är helylle, som själv har konstaterat att han är den enda rapparen som är etta på topplistorna utan svärord. Samtidigt gör han actionfilmer och är rapp i käften. Och utåt sett har han ett fantastiskt familjeliv med en vacker och sexig fru, Jada Pinkett Smith, som de förevigar i en romantisk duett ”1000 kisses” producerad av Trackmasters.

Medan Will gör sin första dramaroll genom att gestalta Muhammad Ali tycks även ”Born to reign” lämna det annars säkra action/komedi-fältet. Will säger att hans musikaliska idéer numera överträffar hans talang och har tagit in sjungande trion Trâ-Knox för realisera ljudbilden.

Resultatet av ett ”seriösare” projekt har dock tagit bort en del av den extremt lustfyllda känslan som utmärkte Will Smith från andra tuffa rappare. Mer hjärna än hjärta nu liksom. Även om värmen finns kvar genom latino, calypso och energiska slagverksbreak. Det är mycket liveinstrument och Smith har lyckats få in blås i de flesta låtarna på ett förvånansvärt lyckat sätt, utan att de är onödiga eller faller in i funk. Fler instrument har lett till mer soul än disco, och tempot har sjunkit något.

Därmed har även tempot på Smiths röst, som även provar på att sjunga, stagnerat. Ingen har lyckats stamma fram ”studder” med samma flyt som Will Smith på ”Summertime”, som efter över tio år är en pärla värd att plockas fram. ”Gettin jiggy with it” kommer också att hänga med in i nästa decennium. ”I gotta go home” är det närmaste han når dessa, och är också ihop med det mäktiga, trovärdiga titelspåret det bästa på skivan. Han samplar Kraftwerks ”Trans-Europe express” i ”Act like you know” men energin går förlorad i en alltför tafflig refräng. ”Willow is a player” har ett tungt reggaeinspirerat beat, men texten tycks antingen vara ett försök att vara rolig eller sexig. Det misslyckas och blir bara irriterande att han slösar bort en sån bra bakgrund. ”Give me tonite” är en Tim & Bob produktion med en oemotståndlig gitarrslinga och här lyfts Trâ-Knox talanger fram ypperligt, den kan få sin plats på r’n'b-klubbarna. Men slutintrycket blir ändå inte särskilt angeläget.

Will hävdar alltid att han

ser sig själv främst som rappare, men frågan är om han inte, efter sin starka prestation som Ali, ska börja tänka på sig själv som framförallt skådespelare. Han kommer säkert att kamma hem nån Grammis, han vet fortfarande hur man gör hiphop-pop-hits. Men det låter som ytterligare en Oscarsnominering är strået vassare just nu.

Marimba Roney