Tracey Thorn gör utmärkt lagomdisco

MUSIK

ALBUM Tracey Thorn gör pop och disco för föräldrar med utflugna barn. I ordens bästa bemärkelse.

Foto: Universal
Tracey Thorn låter ibland som den perfekta symbiosen mellan Pet Shop Boys och Daft Punk.


Tracey Thorn
Record
Caroline/Universal


POP Om det vore en annan medelålders artist som grävde bland sina minnen eller skrev låtar om att se sitt vuxna barn flytta hemifrån skulle ”Record” säkert ha blivit ett akustiskt rockalbum.

Men i själva verket består albumet av nio upplyftande och elektroniska poplåtar. Som få andra artister ur sin generation glömmer Tracey Thorn aldrig euforin som gjorde henne blint förälskad i musik från början.

Mellan 1982 och 2000 var låtskrivaren och sångerskan från Hertfordshire i England medlem i den fantastiska popduon Everything But The Girl tillsammans med maken Ben Watt. Till skillnad från de flesta andra artister åldrades musiken som F Scott Fitzgeralds romankaraktär Benjamin Button, det vill säga baklänges.

Debutsingeln var en cover på Cole Porters standardlåt ”Night and day”, ursprungligen utgiven 1932. De började med jazz, fortsatte med melodier inspirerade av Broadway och Hollywood, omfamnade soft folkpop och ännu mjukare FM-rock och slutade i 90-talets brittiska klubbmusik. Utan dem hade The XX garanterat låtit annorlunda i dag.

När houseproducenten Todd Terry gjorde en remix av ”Missing” 1995 blev Tracey Thorn och Ben Watt så populära och kända att U2 frågade om de ville vara deras förband. De tackade artigt nej.

I år har Thorns och Watts respektive solokarriärer varat lika länge som Everything But The Girl. Och på något sätt låter ”Record” precis som jag förväntar mig att ett soloalbum med Tracey Thorn ska göra 2018. ”Sister”, som tillägnas Women’s March i fjol, är exempelvis en påminnelse om att ”Record” släpps efter Metoo-rörelsen. Musiken är annars alldeles lagom, vilket inte alltid ska tolkas som något negativt.

Alla vardagsnära minnen på albumet, från störtförälskade melodier om pojkar med gitarrer till att inte bli sedd som tonåring, fungerar inte som nostalgi utan blir snarare en påminnelse om att livet kan starta om även efter femtio.

I avslutande ”Dancefloors” beskriver Tracey Thorn sitt verkliga hem, ett dansgolv efter klockan tre på natten. Hon får in Chics ”Good times”, Evelyn ”Champagne” Kings ”Shame”, David Bowies ”Golden years” och Barry Whites ”Let the music play” i samma refräng.

Musiken låter i sin tur som en perfekt symbios av Pet Shop Boys och Daft Punk.

Disco för föräldrar med utflugna barn, i ordens bästa bemärkelse.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE RECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM