Arctic Monkeys

avPer Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: AP
Alex Turner och hans arktiska apor lider av svårt malplacerade influenser, men berättarviljan i texterna är mer inspirerande.

Humbug (pop)

Det är en lång väg från Sheffield till Mojaveöknen.

Låt oss börja i Sheffield, där blott 19-årige Alexander Turners första vardagsbetraktelser förde tankarna till Paul Weller i 70-talets Woking och Morrissey i 80-talets Manchester.

Arctic Monkeys var först med att slå igenom på bred front via Myspace. ”Whatever people say I am, that’s what I’m not” blev den snabbast säljande debuten i Storbritanniens historia.

Alex Turner bytte träningsoverall mot Dior-kostym, ständigt Grazia-fotograferad tillsammans med flickvännen och tv-presentatören Alexa Chung.

Efter att bandet på andra albumet tappade något i relevans har andra saker än Arctic Monkeys fått mig att följa Alex Turner. 60-talsromantiska sidoprojektet The Last Shadow Puppets, några sött snörvliga intervjuer samt det oklanderliga beslutet att klä sig i rävjakt-outfit på Brit Awards förra året, till exempel.

Med sitt tredje album prövar Alex och aporna vårt tålamod på nytt.

De namncheckar Jimi Hendrix och Cream som inspirationskällor. En av pojkarna har odlat sitt första skägg och poserar i Black Sabbath-t-shirt. Det olyckliga Queens Of The Stoneage-flörtandet på ”Favourite worst nightmare” har blommat ut i att det bandets frontman Josh Homme valts som producent och dennes ranch i Joshua Tree, Kalifornien, som inspelningsplats.

De nya influenserna känns lika malplacerade som en hjulbent cowboy på den lokala puben i Sheffield. ”Humbug” är en ganska ojämn historia med den bländande lyriken som enda rakt igenom osvikliga briljans.

Texterna drivs framåt av en sällsynt berättarvilja och skyr klichéer som svininfluensa: ”With folded arms you occupy the bench like toothache/Saw them, puff your chest out like you never lost a war.”

Alex Turners bandkompisar är dessvärre inte alltid lika inspirerade.

Pang-på-rödbetan-riffen har åkt på semester och ersatts av vikarierande ökengitarrer. Men i sånger som ”Secret door” och

”Fire and the thud” växer Arctic Monkeys popmusik från myndig till majestätisk.

Kanske hittar de hela vägen hem nästa gång. Någonstans mellan den där puben i Sheffield och ranchen i Mojaveöknen.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM