Nostalgi – fri från spänning

Foto: småmysigt Phil Oakey och Human League dyker upp från 80-talet. Givetvis levererar de ”Don’t you want me”.
MUSIK

På senare år har det blivit populärt med konserter där artister som passerat bäst före-datumet framför sitt mest klassiska album i sin helhet.

Bland andra Stooges och Tindersticks har gjort det, och nu försöker Human League sälja några extra biljetter genom att spela sin enda riktigt minnesvärda platta, 1981 års ”Dare!”, från början till slut. Plus sina få övriga hits på slutet.

Human League var inte den brittiska new romantic-erans viktigaste band men ett av de mer underhållande.

Phil Oakey och två körtjejer levererade snyggt kolorerad modemagasinspop som åtminstone ett kort tag lät precis som sin tid.

Den tidens modernaste syntljud har nästan hunnit få antikvärde i dag, Oakey har inte längre hårväxt för en page och rösten hittar inte alltid rätt i tonarten, men Human League partajar ändå som om det ännu inte hunnit bli 1989.

Spelade jättehiten

Det är en ren nostalgikväll, småmysig även i de få stunderna av mörkare Suicide-ambitioner.

Rätt ambitiös men nästan helt utan spänning.

Inte minst för att man vet exakt när det är dags för ”Don’t you want me”.

ARTIKELN HANDLAR OM