Liverecensioner

The Jesus And Mary Chain för ett ljuvligt oväsen

Av: 

Per Magnusson

Bröderna William och Jim Reids historia präglas av traditionell brittisk antagonism.
Bröderna William och Jim Reids historia präglas av traditionell brittisk antagonism.

MUSIK

Betyg: 4 av 5 plus

The Jesus And Mary Chain

Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 750 (utsålt). Längd: 80 minuter. Bäst: ”Just like honey”. Sämst: Mannen som fotbollsgastar ”Kill surf city” mellan precis varje låt.


KONSERT På scen låter The Jesus And Mary Chain mer som traditionellt rockband än som smakfull installation i pop.

Men det gör inte så mycket – konserten bär på en ödmjuk värdighet.

Det är fascinerande hur modern en stor del av den gitarrpop som gjordes i Storbritannien på 80-talet fortfarande låter. När filmregissören Sofia Coppola valde The Jesus And Mary Chains ”Just like honey” till ”Lost in translation”-soundtracket la den sig sömlöst bredvid Airs ”Alone in Kyoto”.

Ändå är det svindlande fyra decennier sedan Alan McGee – mannen som också upptäckte Primal Scream, Teenage Fanclub och Oasis – kontrakterade gruppen från East Kilbride i Glasgow. The Jesus And Mary Chain lät redan då som Phil Spectors flickgruppspop centrifugerad genom ett obönhörligt, nordbrittiskt regn. Introt från The Ronettes ”Be my baby” var det enda dåvarande batteristen Bobby Gillespie kunde spela. Beatet ringer därför genom bandets tidiga diskografi, i sällskap med en väldokumenterad väsande rundgång.

Arvet efter skottarna blev tidigt 00-tal ofredat av läderklädda män blinda för en trevlig popestetik grundad i skivbolaget Postcard – ja, jag tittar på er Black Rebel Motorcycle Club! – men till Cirkus kommer bröderna Jim och William Reid ändå med någonting rent och obefläckad över sig.

The Jesus And Mary Chain på Cirkus, 37 år efter debutsingeln.

Bandet som i begynnelsen blev omskrivna för sina cirka elva minuter korta spelningar med ryggen mot publiken öppnar med att artigt förklara kvällens upplägg: andra albumet ”Darklands” ska framföras i sin helhet, följt av ungefär lika många nummer till.

Konserten – med bensträckare i mitten – är en påminnelse om att popmusiken verkligen blivit gammal. Det märks inte minst på publiken; en genomsnittlig eftermiddag på skivbutiken Pet sounds i Stockholm, men också på leadgitarristen Williams hårsvall; ett litet fågelbo av gråvitt. Hans bror och sångare Jim är den oppositionella motljuspopen personifierad.

På skiva bygger Jesus And The Mary Chain mycket på produktion; lager på lager av sång och gitarrer. På scen går en del förlorat – här låter de mer som traditionellt rockband och mindre som den smakfulla installation i pop de faktiskt är – men det gör inte så mycket. En ödmjuk värdighet, subtil närvaro och oväntad glöd kompenserar. Inför en paradoxalt sittande och samlad skara för The Mary Chain ett ljuvligt oväsen på bedövande volym. Men inget är finare än när den bomullsvadderade ”Just like honey” bäddar in Cirkus i rosa.


The Jesus And The Mary Chain spelar på Pustervik i Göteborg i kväll.

ANNONS

Fynda kläder, skor och allt till träningen på Nikes vinterrea

Extern länk från Nike

Shoppa här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Markus Larsson rankar: Alla Abbas 112 låtar – och vinnaren är...

ÄMNEN I ARTIKELN

Liverecensioner

Musikrecensioner

Musik

The Jesus and Mary Chain

Cirkus