Pugh skapade det svenska rockspråket

Pugh Rogefeldt var inte bara först med riktig rockmusik på svenska.

Hans elastiska språk och okonventionella idéer om hur svensk rock kunde kännas, låta och se ut gav flera generationer inhemska artister modet att göra precis som de ville.

Det hade sjungits sånt som skulle kunna kallas rock på svenska tidigare – kanske framför allt av Owe Thörnqvist – men det som den 22-årige Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt gjorde med sitt debutalbum ”Ja, dä ä dä” i augusti 1969 var att placera rockmusik på svenska mitt i samtiden, i den tunga, psykedeliska rockvåg som blåste in från London och San Francisco, samtidigt som han gav den en oefterhärmlig och unikt svensk kontext.

Den stora grejen var egentligen inte heller att Pugh sjöng på svenska utan hur han gjorde det. I en låt som klassikern ”Här kommer natten”, oblygt direktinspirerad av Thems ”Here comes the night”, fick han vårt lite kantiga och stela språk att låta… coolt, samtidigt som hans minst lika säregna röst hjälpte till att addera märg och dramatik på ett sätt som aldrig tidigare hade hörts på en svensk rockskiva.

Att han blev magnifikt uppbackad av Janne ”Loffe” Carlsson på trummor och Jojje Wadenius på gitarr, bas och piano gjorde givetvis sitt till men det var Pugh och hans helt egna idé om hur man skriver låtar och sjunger dem som gjorde hans debutalbum till ett av den svenska pophistoriens bästa och viktigaste.

 

Pugh förställde sig inte, trollade aldrig bort sin gnälliga Västerås-dialekt utan vände den till en styrka. Vände, vred och drog i det svenska språket men en helt ny sorts kreativitet och lekfullhet. Samtidigt som det fanns en tråd till Cornelis och vistraditionen blandade Pugh in engelska fraser och rent nonsens, som i öppningsspåret ”Love love love”: ”Fåren i kålen/sillen i dill/Fiesta på torsdag och freda på jul/Yeah I’m gonna give you love love love”.

För att sedan obehindrat kasta sig över i Bertolt Brecht-tolkningen ”Surabaya Johnny” och en skir ballad som "Små lätta moln".

Få skivor som släppts i det här landet, om ens någon, har tänjt ramarna för rocken lika mycket som ”Ja, dä ä dä”.

Det var tack vare legendariske Anders Burman på skivbolaget Metronome som Pugh fick göra den där skivan, han var den ende som hörde av sig när den unge tvåbarnsfarsan skickade en tejp till några skivbolag något år tidigare.

Pugh var arbetarklass, som till en byggmästare och en hemmafru och en av tre söner. Han var för rastlös för skolan och sjöng motvilligt i gosskör men föll tidigt för musik. Första gången den verkligen knäckte honom var när han hörde Everly Brothers, vilket i tidiga tonår drog in honom i lokala band som The Mersey Sect. Repertoaren var covers – allt ifrån ”Corrina, Corrina” till ”My generation”.

Rogefeldt sög inte bara i sig den nya musiken från England och USA utan även de nya frihetliga idéer som inte minst ”the summer of love” svepte ut över världen 1967.

Bo Frölander, skivbolagsman och medlem i Rogefeldts kompband Rainrock på 70-talet, har beskrivit honom som en särling som alla i Västerås på den tiden kände till. När The Mersey Sect spelade förband till Jimi Hendrix 1967 lär den västmanländske sångaren ha gått runt i klänning och delat ut blommor till publiken innan konserten.

Resten av The Mersey Sect var emellertid inte så imponerade av de egna låtar på svenska som Rogefeldt hade börjat experimentera med, så tankar på att göra något solo växte fram. Tre enkelt heminspelade låtar hamnade så småningom hos ovan nämnde Burman, som omedelbart ville göra en skiva.

Rogefeldt hade i det läget åkt in i lumpen. När han inte fick permission för att åka iväg och spela in rock förstod han att det var en chans som kanske aldrig skulle komma igen och stack ändå (vilket skulle leda till några månader i ett fängelse i Visby några år senare).

Burman tyckte inte att ”Torbjörn” funkade som artistnamn. Rogefeldt kom att tänka på en konstnär han kände som hette Pug Karlsson, lade till ett h och saken var klar.

 

Efter en lite trög start hittade ”Ja, dä ä dä” slutligen ut till publiken, inte minst tack vare att Pugh snabbt byggde upp ett rykte som liveartist. Under den första halvan av 70-talet blev Pugh en av landets mest populära artister via intensivt turnerande och fem album på sex år som utan större diskussion får sägas vara hans starkaste period i karriären.

På skivor som ”Pugish”, ”Hollywood” och ”Bolla och rulla” utvecklade Pugh sin säregna lekfullhet och helt egna blick på tillvaron. Här finns låtar som ”Stinsen i Bro”, ”Föräldralåten”, ”Hog farm”, ”Bolla och rulla”, ”Grävmaskinen” och ”Dinga linga Lena”.

Bara titlarna säger det mesta om vilken speciell sorts hjärna vi har att göra med här. ”Hog farm” och ”Dinga linga Lena” är dessutom sällsynt bra rock’n’roll.

Parallellt blev rock på svenska på kort tid en fullkomlig självklarhet. Burman fiskade upp Ola Magnell, en annan milt sagt stilbildande ordvrängarpoet, och den minst lika säregne John Holm. På ett konkurrerande bolag tog snart Ulf Lundell sina första steg.

Även Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och övriga band i den svenska progressiva musikrörelsen hade massor att tacka Pughs pionjärarbete för. Istället valde proggen att distansera sig från såväl Pugh som Magnell, Holm och Lundell då de inte ansågs vara tillräckligt politiska och dessutom gav ut skivor på kommersiella bolag.

Vilket publiken brydde sig föga om. Pugh tog med sig Magnell och pianisten Janne ”Lucas” Persson ut på en triumfartad turné som dokumenterades och resulterade i det första svenska livedubbelalbumet, 1975 års storsäljande ”Ett steg till”.

Därefter blev Pughs karriär en lite skumpigare resa, både vad gäller framgångar konstnärliga kvaliteter.

1978 kom han trea i Melodifestivalen med den oväntat discoorienterade ”Nattmara”.

På albumet ”Het” 1981 gjorde han en Pugh-variant på samtida pop ihop med producenten Bengt Palmers och fick en radiohit med låten Stockholm”. Albumet rymmer även klassikern ”Aftonfalken”, skriven med Ulf Lundell.

Det kanske märkligaste projektet i Pugh-katalogen är 1985 års tokfloppade album ”Hammarhjärta”, ett slags hårdrock på temat asatro, som ledde till att artisten felaktigt blev anklagad för nazisympatier.

Pugh Rogefeldt fick rejäl revansch 1990, när han, Mikael Rickfors, Magnus Lindberg och Göran Lagerberg kom samman som supergruppen Grymlings, Gotlands folkrockiga svar på Traveling Wilburys, och fick jättehits med ”Mitt bästa för dig” och ”Där gullvivan blommar” från det storsäljande självbetitlade debutalbumet.

Det, uppföljaren ”Grymlings II” och soloalbmet ”Människors hantverk” som innehöll hiten ”Snart kommer det en vind” gav Pugh möjlighet att sänka tempot och under större delen av 90-talet dra sig undan i det hus på Gotland som han bott i sedan 1987.

Han återkom då och då med ojämna mellanrum på skiva, inte minst släpptes den utsökta boxen ”Pugh” 2003, alltmedan yngre artister ofta och gärna lyfte fram hans betydelse.

När Thåström gästade på albumet ”Maraton” såg han det som en sådan ära att han inte ville ha mer i ersättning än pengarna för taxin. För att visa varifrån de kom bjöd Gyllene Tider med Pugh som förband på sin monstruösa GT25-turné 2004.

The Ark hittade Pugh via ”Dinga linga Lena” på en jukebox i Hässleholm och blev djupt inspirerade av hans fria hållning till skapandet, vilket i en förlängning ledde till att gitarristen Martin Axén producerade vad som kom att bli Pughs sista album ”Vinn hjärta vinn” 2008.

Gustaf Ejstes fick gå omvägen via en oväntad sampling av ”Love love love” på amerikanska DJ Shadows låt ”Mutual slump” men kunde sedan plocka åtskillig Pugh-inspiration när han startade sitt 70-talsgrooviga band Dungen.

Och vi behöver inte sträcka oss längre än till den mix av rock, folk, svenska, engelska, peace and love som är Håkan Hellströms nya album för att höra ytterligare ett exempel på Pugh Rogefeldts betydelse för svensk rockmusik.

 

Något som inte minst blev tydligt när han medverkade i ”Så mycket bättre” 2012. För att inte tala om den magnifika jubileumskonsert som Pugh, Jojje Wadenius och ett band av landets finaste musiker gjorde på Cirkus i Stockholm hösten 2019. Det skulle ha blivit en hel turné om inte pandemin kommit i vägen.

Den obotliga nervsjukdomen kortikobasal degeneration hade redan då tagit ifrån Pugh förmågan att spela gitarr men han var märkbart rörd av responsen och sjöng sina klassiska låtar som hade de spelats in härom veckan och inte för över 50 år sedan. De lät för övrigt så också.

Det borde förstås ha fått bli mycket mer men den kvällen framstår så här i efterhand som en både vacker och passande slutpunkt för en av den svenska rockhistoriens allra mest minnesvärda karriärer. Pugh och hans mest älskade låtar, samtidigt med rastlösheten intakt och unga gästartister som Hurula och Sarah Klang på scen. Trots sjukdomen inga tankar på sorti, studsande runt ute i publiken och med massor av nyfikenhet kvar i blicken.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik.

ANNONS