Mästare på metal – i 50 år

Black Sabbaths ”Paranoid” ritade om musikkartan för evigt

Av: Mattias Kling

Publicerad:
Black Sabbath – Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Geezer Butler – på Kungsgatan i Stockholm den 19 april 1971.
Foto: TOMMY MARDELL
Black Sabbath – Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Geezer Butler – på Kungsgatan i Stockholm den 19 april 1971.

Amerikanerna stoppade dess originaltitel, samtidigt som en tidstypisk tidsregel födde en signaturmelodi som har ekat genom decennierna.

Om året 1970 är tungmetallens födelse är det här dess dödahavsrullar. Urkunden som allt utgår ifrån, den mall som all tyngre hårdrock på ett eller annat sätt följer.

Det var för 50 år sen det hände. Det var då Black Sabbath släppte ”Paranoid”.

Solskenshistorier föder sällan någon större dramatik. Så det är knappast någon omvälvande slump att Black Sabbaths ikoniska andraalbum, släppt bara ett halvår efter den självbetitlade debuten, är präglat av den misärliknande gyttja som det är sprunget ur.

Om Birmingham i sig är den ruffig och oborstad stad var Aston under det tidiga 1970-talet ett helveteshål av elände. Ett arbetarområde ända in på underkläderna, nedtryckt av brottslighet, missbruk, fattigdom, stympade världskrigsveteraner och slitna bostäder. En plats du kanske försöker lämna, men som naglar dig fast vid industriernas monotont bultande maskiner och sönderbombade hus. Där älvorna bär armékängor och är du inte försiktig sparkar de in pannbenet på dig. Är du lycklig kanske du får uppleva din 40-årsdag med alla kroppsdelar i behåll, helst utan att taket har rasat in över ditt huvud.

Tacka fan för att det under sådana förutsättningar inte uppstår några sockersöta melodier, utan i stället tongångar där smutsen lever mellan varje trumslag och basriff.

Foto: STUART RAMSON / TT NYHETSBYRÅN
Bill Ward, Ozzy Osbourne, Tony Iommi och Geezer Butler i New York 2006.

Och det är just detta modstulna allvar som Ozzy Osbourne, Tony Iommi, Geezer Butler och Bill Ward kom att bygga sin monumentalframgång på.

För även om många, inte minst under det tidiga sjuttiotalet, har tolkat det som att kvartetten hade en diabolisk och ockult mission med sitt artisteri handlar det snarare om själva motsatsen. I stället för att lovsjunga någon fiktiv djävul handlar ”Paranoid” om verklighetens fasor. Där satan istället för att locka de arma själarna i helveteselden dränker dem i napalm, stympar skolungdomar, tuggar dem sönder och samman – och spottar ut dem som trots allt överlever som PTSD-skadade heroinmissbrukare.

De tunga ämnena i exempelvis ”War pigs” och ”Hand of doom” till trots, eller kanske just därför, kom ”Paranoid” att bli en gigantisk framgång. För samtidigt som de trendkänsliga brittiska kritikerna fnyste föraktfullt åt de långhåriga sluskarna med de lustiga mustascherna tog skivköparna och vände ut och in på spargrisarna för att lägga vantarna på en stadig dos muller från Midlands. Albumet klev raskt upp på förstaplatsen i hemlandet, på den lukrativa USA-marknaden kablades det ut fyra miljoner exemplar samtidigt som singeln ”Paranoid”, som ursprungligen skrevs hastigt i studion för att speltiden skulle nå upp till albumlängd, blev en topptiohit i Storbritannien.

Men lika viktig som den omedelbara framgången, minst lika inflytelserik är skivan tillsammans med sin föregångare för skapandet av det vi kallar heavy metal. Det är i ”Paranoids” frustande mörker allt bottnar, i dess rasande tyngd hela musikstilen tar sats. En aldrig sinande källa av inspiration som har lämnat ett outplånligt intryck genom årtiondena.

Hösten 1970 ändrades rockhistorien för evigt. Tacka fyra losers från Birminghams skabbigaste kvarter för det.

Publicerad:

LÄS VIDARE