Arctic Monkeys gör obegriplig comeback

Foto: Michael Zachery
Nya Arctic Monkeys-albumet känns mer som ett soloalbum av sångaren Alex Turner.
MUSIK

ALBUM Det är oklart vad Arctic Monkeys vill åstadkomma med sitt sjätte album. På ”Tranquility base hotel & casino” stänger bandet ute de allra flesta.


Arctic Monkeys
Tranquility base hotel & casino
Domino/Playground


POP Det här är inte ett album av Arctic Monkeys. Det är ett album av sångaren Alex Turner. I intervjuer har Turner beskrivit bandets sjätte fullängdare som ett samtal han haft med sig själv.

Det är enkelt att föreställa sig hur han suttit i silkesrock och bakåtslickat hår och grubblat fram rynkor i sin Los Angeles-lya, med ett whiskyglas på Steinway Vertegrand-pianot.

Han är ljusår från den blyga 19-åring med Beatles-frisyr, Reebok-dojor och grov Sheffield-dialekt som tog den brittiska indiescenen med storm för 13 år sedan.

Sedan debuten har Arctic Monkeys flitigt experimenterat med sitt sound men alltid hållit fast vid sina största signum. De har skapat några av indierockens största refränger, komponerat rafflande gitarrmelodier som etsat sig fast. Och med sin vitsiga och insiktsfulla lyrik har Turner skrivit soundtracket för en hel generation.

Men den här gången har Alex Turner skrivit ett album för… Alex Turner. Han har låtit sina mest surrealistiska fantasier komma till liv där vid pianot.

I inledande ”Star treatment” sjunger han om att vara rockstjärnan han aldrig ville bli: ”I just wanted to be one of The Strokes/Now look at the mess you made me make”.

Det är ungefär så begripligt det blir. I ”One point perspective” sjunger han i stället om att strida för en plats i regeringen i bara kalsonger.

Och i det politiska titelspåret träffar han Jesus på ett spa. Ja, ni fattar.

Det blir däremot tydligt varför ”Tranquility base hotel & casino” aldrig fick några singlar. Här finns nämligen inga.

Musiken är sparsmakad, med ett klingande piano och en filmisk känsla som ligger närmare Turners sidoprojekt The Last Shadow Puppets.

Bortsett från i ”Golden trunks”, ”She looks like fun” och den milda höjdpunkten ”Four out of five” får gitarren sällan se dagens ljus. Och i brist på stora trumkomp har trummisen Matt Helders fått vända sig till synthen för att hålla sig sysselsatt.

Det är snyggt och polerat. Men här finns ingenting som lockar till en andra lyssning. Stora refränger? Nej. Slående melodier? Nej. Texter med igenkänningsfaktor? Inte det heller.

Det här är ett album för och av Alex Turner där alla andra lämnas utanför.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM