Åldern börjar ta ut sin rätt

MUSIK

GÖTEBORG

Keith Richards

Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 56 821 plus den ständigt vakande Mick Jagger. Längd: 174 cm. Bäst: Det där unika, brummande hänget i ”Midnight rambler”. Sämst: Solonumret ”I wanna hold you”, svag låt, medioker sång, nästan obefintligt gitarrspel.

Foto: stelbent Keiths pension hägrar.

Han mer eller mindre satte standarden för hur man spelar kompgitarr i bluesbottnad rock. Han är mannen som brukar kallas ”The human riff” eller ”Keef Riff Hard”.

Hela idén med Keith Richards riff är att de ska gå att luta sig emot, att det är där mer än någon annanstans som den klassiskt skräpiga Stones-grooven sitter.

Så känns det inte alltid i kväll.

Även om han alls inte gör bort sig som han tydligen gjorde i Helsingfors får mannen vi känner som Mr Cool kämpa.

Ibland ser Richards närmast uppgiven ut när intron och solon blir lite stelare och kantigare än han vill.

Visst, ”Jumping Jack Flash” skakar 63-åringen precis så mycket grisigt liv i som vi vill.

Som på skolkonsert

Men det där till synes förströdda strängplockandet som alltid landade precis rätt mellan tajt och slirigt är inte lika självklart längre.

I stället sitter man emellanåt, likt en förälder på en skolkonsert, och tänker att hoppas han sätter det här nu. Till och med i ”Satisfaction”.

Kan det rentav vara så att åldern till slut börjar ta ut sin rätt, även på ett medicinskt unikum som Keith Richards?

Läs mer:

Tidigare:

Håkan Steen