Magnifikt, Charlotte

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2 | Foto: björn lindgren
Showens ryggrad och hjärta Charlotte Perrelli är lika bra oavsett om hon gör soul eller Nancy Sinatra.

YSTAD

Det krävs lite god vilja.

Och en vass sax.

Då går det att klippa ut en utmärkt familjeföreställning ur den lååååååånga showen.

Showen är bra, men onödigt ojämn.

Heartbreak tour innehåller för många moment och nummer och potpurrier och – artister.

Utspritt

Tempot blir därefter. Vissa stunder hade en sköldpadda på kryckor kunnat springa ifrån.

Det är också synd att höjdpunkterna hellre sprids ut än samlas ihop. En skickligare regissör med större känsla för dramaturgi hade lätt kunnat göra en helgjuten matinéföreställning genom att klippa bort, säg, en timme.

Men det är klart – vem tusan kan hitta en passande inramning för den här artistskaran? Uppställningen är verkligen egendomlig.

Christer Sjögren, Charlotte Perrelli och kvällens överraskning Linda Bengtzing är showens ryggrad och hjärta.

Alla Elvis-favoriterna

Sjögren sjunger alla sina Elvis-favoriter med stor pondus. Och Perrelli är magnifik i vartenda nummer, oavsett om hon tacklar soul eller Nancy Sinatra.

Sen blir det mer komplicerat. Tommy Nilsson är okej så länge han inte gör sina egna låtar.

Spexaren Björn Kjellman är en rolig konferencier som får pantertanterna i publiken att skratta glasögonen av sig. Han är dessutom en hejare på holländsk schlager och bergsprängartango från Gällivare.

Men herregud, vad fick honom att tro att han kunde sjunga country skriven av Gram Parsons?

Och så har vi artisten som fortfarande väntar på sitt målbrott – Jimmy Jansson.

Jimmy vem?

Jo, han som gung-gung-gungade i en Melodifestival för några år sedan.

Fast här känns bara moppe-Casanovan malplacerad.

Jämfört med de andra väger han lätt.

Så lätt att han inte ens ger utslag på badrumsvågen.

Heartbreak tour

Läs mer

Markus Larsson

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN