Monumentalt banalt, Ledin

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Uppdaterad:

Tomas Ledin

500 dagar om året

Universal

POP En skiva om att njuta av livet och köra ungarna till hockeyträningen.

Tomas Ledin skäms inte för att han gör medelklassmusik. Han har rentav en låt på den här skivan som heter ”Medelklassens okrönta kungar”.

Den är monumentalt banal. Platt som ett Lack-bord från Ikea. Precis som väldigt mycket annat på Sandviken-sonens tjugonde album.

Som ni vet har Ledin skrivit banala texter förr, med exceptionell framgång dessutom. Så det är inte konstigt att han gör det igen.

Han är på så sätt en ovanligt ärlig och modig artist. Stolt över sin ambition att skriva låtar som ”folk kan känna igen sig i”, om gamla förälskelser, värdet i att ha någon som älskar en och att ta det lugnt ibland.

Det är egentligen inget fel i det, jag förstår att det fyller en funktion. Men hur mycket medelklass jag själv än är kan jag inte för mitt liv lyckas engagera mig, särskilt som Ledin backar upp texterna med precis samma sorts Ledin-rock som vi är vana vid. Nog smyger han in ett moment av vemod ibland, men han är mån om att det aldrig ska göra för ont. Hoppet får aldrig bara anas som en strimma ljus i fjärran utan ska stråla som en fet semestersol i Marbella.

Någon som Bruce Springsteen vill också kommunicera, han skriver också om människors vardag. Skillnaden är att han aldrig sopar undan vare sig mörkret eller ljuset, och i den spänningen uppstår cinemascopedramer som förmår att lyfta en hel fotbollssstadion fem meter upp i luften. I Tomas Ledins värld är både toppar och dalar kapade. Det är väldigt mycket en värld av vanlighet.

Men, som Lennart Persson brukade uttrycka det, vanlig kan jag vara själv. Det är inte det jag har min musik till.

BÄSTA SPÅR: ”500 dagar om året”.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN