Lars Winnerbäck fick panikångest

MUSIK

"Jag hade turnerat och druckit kopiöst mycket"

1 av 2
gick in i väggen Lars Winnerbäck berättar för tidningen Sonic om hur han under en resa till Riga stannade inne på hotellet i flera dagar. ”Jag gick in i väggen”, säger artisten.

Han har magasinerat sitt bohag och söker sig till kärva hotellrum.

I sin första intervju på fyra år berättar musikern Lars Winnerbäck nu om sin hemliga tillvaro.

Och att en halvapa är en stor anledning till varför han är så mediaskygg.

Tandläkarväder, trimmade mopeder och rödmålade dagis.

I sin första intervju sedan 2004 reser Lars Winnerbäck tillsammans med journalisten Jan Gradvall till den gemensamma hemstaden Linköping.

I artikeln, som publiceras i det kommande numret av tidningen Sonic, berättar den hemlighetsfulle musikern bland annat om sin barndom, karriären och det nuvarande livet i Stockholm.

– Jag har nästan inga grejer längre, allt är magasinerat. Min tv är så liten, den är lika djup som bred. De veckor som min son bor hos mig sätter han sig alldeles framför tv:n när han ska se ”Bolibompa”. Jag fixar inte att ha prylar längre. Ibland tror jag att jag inte fixar att bo över huvud taget, säger Lars Winnerbäck.

I stället tillbringar han så mycket tid som möjligt på hotellrum i främmande städer.

Ju kärvare omgivning desto bättre.

Kvar på hotellet

Det var under en sådan hotellvistelse i Riga som han lade grunden till flera av låtarna på albumet ”Daugava”, som kom i höstas.

– Den resan slutade med att jag fick panikångestattacker och låg inne på hotellrummet i tre dygn. Jag gick in i väggen. Jag hade turnerat och druckit kopiöst mycket ett tag.

I intervjun förklarar Lars Winnerbäck också varför han håller sig borta från medier.

Fotograferad med lemur

Droppen var när en svensk dagstidning i slutet av 90-talet ville träffa honom tillsammans med Skansenexperten Jonas Wahlström för att göra en artikel.

– Att just kolla på djur med Jonas var toppen, det skulle jag gärna göra igen. Men när sedan tidningen kom var rubriken ”Lasse laddar upp med lemurerna”. En stor bild på mig och en lemur. I texten under stod det ingenting. Det var inte så att det var något jobbigt eller fel i texten, det stod verkligen absolut ingenting i den. Det var någonstans där jag bestämde mig för att aldrig utsätta mig för det igen.