Mabel gör snygg men opersonlig pop

Av: Natasha Azarmi

Publicerad:
Uppdaterad:
Mabel är Storbritanniens nya stora poplöfte.
Foto: Pressbild
Mabel är Storbritanniens nya stora poplöfte.

MUSIK

ALBUM Som dotter till Neneh Cherry och Cameron McVey har hon talang så det räcker.

Men Mabels debutalbum saknar ofta något som griper tag.


Mabel
High expectations
Polydor/Universal


POP Jag är i Storbritannien just nu och hör Mabel nästan varje gång jag sätter på bilradion. Hennes röst är lätt att känna igen, här finns en styrka som många av hennes kollegor bara kan drömma om.

23-åringen, dotter till Neneh Cherry och musikproducenten Cameron McVey, gör succé i hemlandet. Hon klättrar högt upp på topplistorna, säljer platina och fyller Englands mest erkända konsertlokaler.

Mabels musik följer trots allt ett succérecept. Hon gör hits som hamnar i skarven mellan 90-talsdoftande r’n’b och tropisk housepop. Låtarna är coola och tillbakalutade men ändå självklara klubbhits som ofta handlar om att glömma giftiga ex-pojkvänner.

Även på debutalbumet är singlarna starkast. Här finns alltid textrader som fastnar och varma beats som tränger in.

”Mad love” har en smittsam refräng som sent lämnar hjärnan, ”Don’t call me up” låter som en lillasyster till Dua Lipas ”New rules” och ”Bad behaviour” påminner om Rihannas storhetstid runt 2008.

Men flera av de nya låtarna saknar något som griper tag.

Både ”FML” och ”Trouble” är genomgående snygga men alltför monotona för en stjärna av Mabels kaliber. De typiska popproduktionerna kväver dessutom hennes stora röst.

Undantaget är sentimentala ”We don’t say”. Det är lågmäld dansmusik där Mabel skapar gåshud vid varje falsett.
BÄSTA SPÅR: ”Don’t call me up”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE