Journey är ett supersegt sömnpiller

Publicerad 2024-06-07

Fotoförbud rådde under Journeys konsert, så Aftonbladets fotograf kunde inte plåta spelningen. Bilden på Neal Schon är från bandets spelning på Sweden Rock 2009.

SWEDEN ROCK Journey firar 50 år som band med att vagga stora delar av festivalpubliken till sömns.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Journey
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival. Publik: Rätt packat till en början men publiken tunnas ut allt eftersom. Längd: 95 minuter. Bäst: Utan tvekan ”Separate ways (worlds apart)”, under vilken bandet petar i en högre växel. Sämst: Neal Schons orimligt långa gitarrsolo. Fråga: Varför gör de inget större spektakel av 50-årsjubileet? Det är ju värt att fira.


NORJE. 2009 stod Journey på exakt samma scen. Jag var på plats och minns att jag imponerades av hur väl Arnel Pineda, som två år tidigare hade rekryterats till bandet via Youtube, fyllde Steve Perrys stora skor.

Då bjöd den amerikanska akten på en hyfsat underhållande hitkavalkad.

15 år senare bevittnar jag ett sömnigt spektakel ovärdigt ett 50-årsjubileum.

Pineda, som med sina vita byxor och sin knallblåa väst är klädd för afterski med Stig-Helmer och Ole, är född att sjunga blödiga rockballader om häftig kärlek, berusande beröring och sena nätter i storstan.

Men i kväll är det något som skaver.

Till att börja med verkar sångaren ha problem med sin medhörning, vilket gör att hans röst svajar som en ostadig hängbro.

Och bandet – vars uppställning har förändrats flera gånger sedan senaste Sweden Rock-besöket – går också på någon slags sparlåga som omedelbart släcker den glödande gnistan som Blackie Lawless och hans kompanjoner i W.A.S.P. tidigare tände från Rock Stage.

Den enda kedjereaktionen som ”Chain reaction” utlöser är att det ena kompisgänget efter det andra flyr fältet. Inte riktigt i drivor, men ansenliga mängder festivalbesökare lämnar spelningen allteftersom.

Neal Schon delar ut nådastöten med ett orimligt långt gitarrsolo som får många att tappa tålamodet. Till och med Zakk Wylde hade blivit uttråkad. Schon själv, bandets enda kvarvarande originalmedlem, ser däremot ut att njuta.

Pineda gör flera halvhjärtade försök att vinna tillbaka festivalpublikens gunst efter den kollektiva dippen – och misslyckas för det mesta.

”Separate ways (worlds apart)”, då bandet petar i en högre växel, fungerar som en defibrillator och väcker samtliga inblandade till liv. Så även “Any way you want it”, vars refräng förstås är som skräddarsydd för rungande allsång.

På flera sjukhus i New York, som drabbades hårt i början av pandemin, spelades ”Don’t stop believin’” för tillfrisknande covid-patienter när de skrevs ut. Journeys i särklass största hitlåt blev en hoppfull hymn som höll humöret uppe.

Låten har en liknande effekt i kväll. Men då är det för sent att rädda spelningen. Det fina samspelet mellan publiken och bandet är bara ett litet plåster på ett stort blödande sår.

Det var ju inte så här det skulle bli.

ANNONS