Rosanne Cash fokuserar på hoppet

avHåkan Steen

Foto: Blue Note
Rosanne Cash sjunger kvinnliga ”survivor stories” på nya albumet.

ALBUM Rosanne Cashs kreativa formtopp håller i sig på ”She remembers everything”.


Rosanne Cash
She remembers everything
Blue Note/Universal


ROCK/FOLK På 2009 års ”The list” tolkade Rosanne Cash tolv av de hundra countrylåtar som hon en gång fick som ett slags grundutbildning av pappa Johnny.

Uppföljaren, den lika magnifika som Grammy-belönade ”The river & the thread” från 2014, grävde ned sig i historier från trakterna där hon växte upp, i Tennessee och Alabama.

När Cash fyra år senare återvänder till studion lägger hon åtminstone textmässigt rötterna åt sidan för att i stället försöka skriva något om sin tid och den plats där hon nu befinner sig i livet.

63-åringen har ända sedan 80-talet stuckit ut som ett New York-intellektuellt undantag på den annars tämligen konservativa amerikanska countryscenen.

Efter masskjutningarna på en countryfestival i Las Vegas i fjol skrev hon en debattartikel i New York Times om vikten av nya vapenlagar och den som har följt henne på Twitter de senaste åren vet att hon inte direkt mörkar vad hon tycker om Donald Trump.

Country är också sedan länge ett alldeles för snävt begrepp för att ringa in den här artisten, som gärna och ofta röra sig helt sömlöst mellan rock, folk, soul och gospel.

Fjortonde albumet går heller knappast att beskriva som ilsken protestmusik. Cash konstaterar att mycket av det hon som ung hade hoppats skulle vara bättre nu, inte minst när det kommer till kvinnors villkor, faktiskt inte lyckats ta så många steg framåt.

Rockiga ”8 gods of Harlem”, med gästsång av både Kris Kristofferson och Elvis Costello, är en historia om vapenvåld utan lyckligt slut. Och flera låtar kan tveklöst sägas ha en politisk grundton. Kvinnliga ”survivor stories”, som hon Cash kallar det.

Men hon vill inte medverka till en ännu skrikigare debatt och ännu mer polarisering, så hon fokuserar i stället på hoppet, på vikten av kommunikation och mänskliga relationer. Om än med en ibland bitterljuv, för att inte säga mörk, botten.

Ihop med maken John Leventhal och producenten Tucker Martine (som även gjorde First Aid Kits ”Ruins”) bygger hon musik som känns lika helande och omsorgsfullt snidad som texterna. Colin Meloy från The Decemberists och Sam Phillips gör förtjänstfulla gästspel.

Och snart 40 år efter skivdebuten konstaterar vi att Rosanne Cash aldrig har gjort en starkare svit album än sina tre senaste.

Det är minst sagt sällsynt.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM