Sympatisk comeback av Popsicle

1 av 3 | Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto
Popsicle, ett av de riktigt betydelsefulla banden ur 90-talets svenska indiepopvåg, återförenades på Gröna Lund för sin första spelning på 13 år.
MUSIK

KONSERT Låtarna är precis lika bra fortfarande.
Men när ett gäng så inbitna icke-estradörer som Popsicle ska återförenas finns det betydligt mer ändamålsenliga scener än ett nöjesfält.


Popsicle
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 2 500. Längd: 67 minuter. Bäst: Stark final med ”Please don’t ask” och ”Sandy”. Sämst: Andreas Mattsson har oturligt nog dragit på sig en förkylning och får kämpa med de högsta tonerna.


Popsicle var det bästa bandet i den svenska indiepopvåg som briserade i början av 90-talet. I stenhård konkurrens av namn som Eggstone, Wannadies och This Perfect Day förvisso, men ingen gjorde en mer oantastlig svit album, singlar och ep än den fåordiga kvartetten från Piteå.

Sångarna och låtskrivarna Andreas Mattsson och Fredrik Norberg hade inte bara en glasklar vision om vad Popsicle skulle vara, och inte vara. De hade också en för tiden sällsynt skarp kvalitetskontroll.

Varje skivsläpp blev således en händelse, från första minialbumet ”Template” och klassiska fullängdsdebuten ”Lacquer” 1992, över uppföljaren ”Abstinence” och storsäljande ”Popsicle” med radiohiten ”Not forever” till fjärde och sista plattan, 1997 års underskattde ”Stand up and testify”.

Jag trodde aldrig att Popsicle skulle göra något så egentligen popestestiskt regelvidrigt som att återförenas. Men i april 2005 blev det en spelning på Cirkus, som trots påtaglig återträffskänsla i publiken utvecklade sig till något riktigt värdigt och genuint bra.

En andra comeback kändes om möjligt ännu mer främmande men nu är Mattsson, Norberg, trummisen P-A Wikander och basisten Arvid Lind här igen. Möjligen något mer grånade men med soundet och dynamiken intakt.

Många bekanta 90-talsansikten i form av artistkollegor och mediepersonligheter skymtas i publiken även den här milda försommaraftonen, och medelåldern ligger ledigt på 40 plus. Men det som skulle kunna fastna i kvalmig nostalgi räddas av de alltjämt glimrande låtarna.

Den karakteristiska korsningen av maniskt hamrande gitarrer och spröda melodier känns helt tidlös. Mattssons ”Sunkissed” och Norbergs ”How come we” är bara två exempel.

Men Popsicle är fortfarande Popsicle. De står still, stämmer instrument och spelar låtar. När Norberg byter gitarr säger Mattsson, milt ironiskt, ”kolla, det händer nåt”.

De har spelat på Gröna Lund förr men det är en scen som slåss om uppmärksamheten med Twister och Fritt Fall, och det kräver väldigt ofta sin Iggy Pop eller Lionel Richie.

Så hur älskvärt anti bandet på scen än är har de delvis omständigheterna emot sig i kväll. Spelningen blir mer en sympatisk påminnelse om en lysande låtskatt än något som verkligen lämnar avtryck.


Popsicle spelar även på Liseberg i Göteborg 8 augusti.

ARTIKELN HANDLAR OM

Liseberg

Iggy Pop

Musik