Banalt och pladdrigt

Foto: fUNKAR INTE Shirley Clamps självutlämnande upplägg fungerar inte tillsammans med hennes slätstrukna låtar, tycker Aftonbladets Markus Larsson. FOTO: SVEN-OLOF ENGLUND
MUSIK

NYKÖPING. Mina tår krullar ihop sig.

Eller rättare sagt:

De slår saltomortaler under Shirley Clamps långa monologer.

Shirley Clamp pratar om hur hon ramlade ner i en depression efter att ha missat finalen i Melodifestivalen 2003. Hon pratar om att hon kanske har svårt att binda sig efter att ha blivit övergiven av sin pappa. Hon pratar om att hon har svårt att ta ett förhållande till nästa nivå, vill vara alla till lags och döljer sin egen skörhet bakom ett gott humör.

Och med tanke på hur Shirley härmar sina väninnor verkar hon vara omgiven av IQ-befriade ärthjärnor.

Blogg på två ben

På scen är Clamp en livs levande blogg på två ben.

Jag förstår idén. Genom att vara utlämnande och personlig vill hon inspirera och lyfta sin publik.

Men för att det ska lyckas och kännas bekvämt krävs det komisk tajming, ett genomtänkt manus och svärta.

Och i den här småkäcka tjo-och-tjim-inramningen – låtarna är ofta för banala och slätstrukna – blir greppet bara konstigt och pinsamt.

Shirley Clamp visar upp en helt annan klass och utstrålning i en rad schlagernummer.

Men den sidan av henne får inte stor plats. I stället handlar det om nån sorts malplacerad och pladdrig självterapi.

ARTIKELN HANDLAR OM