Gaga tar en tripp till återvinningen

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Så många får Artpop

POP I magasinet Elle beskrev Lady Gaga skillnaden mellan inspelningen av ”Artpop” och hennes tidigare skivor:

”Jag var mindre packad och mer hög ... om nu det säger någonting.”

Hon vill fånga känslan av upplyftande energi och adrenalin. Och Lady Gaga vet vad kärnpubliken vill ha – här finns inga countryflirtar eller rockiga Eurythmics-saxofoner som skrämde de mest inbitna discomonstren på förra albumet ”Born this way”.

Ibland packar hon låtarna med fånigt mycket kreativitet och action. Innan robotrösten hinner börja mässa om ”danze” och ”zzex” och ”art” med lätt tysk brytning i inledande ”Aura” har låten redan kaosfestat Skrillex under bordet. Att hon får leva ut sin mest bombastiska smörsida vid pianot i ”Dope”, producerad av mästaren Rick Rubin, är bra för albumets dynamik. Och få har lyckats landa på lika perfekt avstånd mellan ABBA och Depeche Modes ”Violator” som i titelspåret.

Det är även svårt att inte uppskatta Lady Gagas ambition att göra konst av pop enligt förebilden Andy Warhol. Karriären är ett Kinderägg. Enkelt uttryckt: massorna får, om de tittar under ytan, en överraskning. Lära sig namn som amerikanske konstnären Jeff Koons (som designat skulpturen av Gaga på omslaget) och serbiska performanceartisten Marina Abramovic. I sin tur hoppas Gaga att simpla popverk en dag ska ställas ut på museum.

Världen har levt med Lady Gaga i fem år. Det är löjligt kort tid. Ändå har Stefani Joanne Angelina Germanottas korta historia som skivartist hunnit bli hennes värsta fiende. Det går inte att sluta jämföra allt hon gör med ”The fame” från 2008 och ”The fame monster”, den längre versionen av albumdebuten som släpptes året därpå.

Där, på en och en halv skiva, presenterade Lady Gaga fler fantastiska hits än vad andra artister brukar krysta fram på femton år. Musiken skulle kunna packas om till julhandeln i år med titeln ”Greatest hits” utan att anklagas för falsk marknadsföring.

Flera refränger på ”Artpop” kan även härledas till ”Bad romance” och ”Paparazzi”. Och ”Gypsy” är i sin tur en sorts fortsättning på ”The edge of glory”.

Ur den synvinkeln skulle albumet kunna miljömärkas med Svanen. Mycket handlar om återvinning av äldre låtar. Inte om att uppfinna melodier som överträffar en ”Bad romance” eller en ”Dance in the dark”.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN