Glöder - trots strulet

1 av 2 | Foto: HASSE ERIKSSON
OTUR Ett trasigt mixerbord försenar Daniel Adams-Ray med två timmar. När han väl står på scenen sprakar det.

avMarcus Grahn

MUSIK

Vad har gjort ­Daniel Adams-Rays musik till en succé? Allt annat än tur.

Vad är på väg att göra hans turnépremiär till ett fiasko? Inget annat än otur.

En halvtimme före konserten går mixerbordet sönder. Två timmar senare, vid ett, kan den svullna hymnen ”Där regnbågen tar slut” pumpas upp. Då blir den spröda, sfäriska sången nedklubbad och inrullad i vibrerande bas. Ett fucked up ljud, som huvudpersonen säger.

Ligger latent

Samtidigt ligger en lysande konsert latent där. I den genomtänkt vita estetiken, i den syntluftiga musiken, i den fantastiska lyriken. Hans femmannaband är pumpande drivet, följsamt och gediget, och hans scenspråk är lika akut som hans röst är på skiva. Det perfektionistiska i hans egenpop är motpolen till det mixerbordshaveri som drabbar den.

Tillägnar låt till SD

När snygga ”Dum av dig” smattrar i gång har han med ren beslutsamhet, glöd och glädje fått strulet att bli glömt. Det säkra mötet ­mellan det artistiska och det politiska slår igenom när en sampling från järnrörsnatten spelas upp, innan han dedicerar nästa låt till ­Sverigedemokraterna. Men han är noga med en sak: han gör det inte med ett finger, utan med två. Och med peacetecknet i luften svävar ”Babbelover” ut, nästan obekvämt smäktande, som den sexballad han presenterar den som.

ARTIKELN HANDLAR OM