En bra show men lite väl mycket rutin

MUSIK

NORRKÖPING

Nick Royale rockar.

Hellacopters gör mycket sällan en dålig show. Den här spelningen är inget undantag.

Robert Dahlqvist går ned på knä redan i första låten, samme Dahlqvist och Nick Royale förvandlas till synkroniserade väderkvarnar modell Pete Townsend på en given signal mot slutet och Robban gör sitt bästa för att slå ihjäl sina trummor.

Och "Toys and flavours" och "No song unheard" är alltjämt två melodiösa exempel som får Hellacopters att stå i det överbefolkade skrammelträsk där otaliga band gör allt för att pressa in så mycket klassisk rockmyt som möjligt i varenda låt.

Dessutom har de ovan nämnda låtarna glädjande nog fått en fullvärdig uppföljare genom nyskrivna och utmärkta "Carry me home".

Men bandet har rest runt ett bra tag med senaste plattan "High visibility" i ryggen. Det känns som om Hellacopters dyker upp så fort ett festivalschema spikas någonstans i Sverige, eller så ersätter de ett hastigt uteblivet namn.

Det har med andra ord smugit sig in en viss mättnad och rutin av det slaget som aldrig genererar en explosiv hetta.

Kanske är det därför som den korta konserten inte lyfter ordentligt förrän mot slutet, framför allt under de tuffa versionerna av "Hopeless case of a kid in denial" och "Soulseller".

The Hellacopters

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM