Suede förvandlar Dramaten till en pub

avPer Magnusson

Foto: Peter Wixtröm
”Just because we’re in a theatre doesn’t mean we have to behave like we’re watching a play”.

KONSERT Det är en lång väg från Hultsfredsfestivalen till Dramaten – men Suedes storslagna stråkpop passar faktiskt på den kungliga teaterscenen.


Suede
Plats: Dramaten, Stockholm. Publik: 785 (utsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: En jublande ”Trash”, som känns som en hyllning till allt bandet en gång var. Sämst: Lite mer av Suede 2018 hade varit intressant.


Att just Suede – av alla band som under 90-talet lite svepande klumpades ihop som britpop – spelar på den svenska nationalscenen för teater är typiskt.

London-kvintetten har ju alltid varit hundra procent drama. Teatrala i texter, musik och scenspråk. Dessutom har medlemmarna genom karriären konsekvent burit svart kulturpolo.

På 10-talet har bandet sökt en ny, vuxen väg genom en albumtrilogi. Brett Anderson, 51, som en gång personifierade urban dekadens med texter om knark och picknick vid motorvägar, har likt Blur-basisten Alex James flyttat ut på landet. Sist Suede gästade Stockholm och Cirkus stod de bakom en duk och uppträdde till en film. Dramaten känns som nästa, logiska stopp för den precis lagom pretentiösa stråkpopen på åttonde albumet ”The blue hour”, den sista delen i trilogin.

Popkillar med axelväskor från Camden Market fotar storögt Marmorfoajéns imponerande interiör. På en tunn vit duk syns bandmedlemmarnas skuggor. När Brett Andersons figur tonar upp sig hörs jubel. En siluett som konserverad från två decennier tillbaka.

Att se bandet här – första gången jag såg dem var på Hultsfred 1997 – är en märklig upplevelse. Främre raden: en liten armé av hardcorefans som står upp. Resten av rummet sitter ner. Men redan i fjärde låten ”Outsiders” uppmanar Anderson alla att ställa sig upp. Han skakar lugg, balanserar på monitor och trasslar in sig i mikrofonsladd som vore det 1994.

Har du inga problem med lite tvättäkta nostalgi älskar du förmodligen konserten förbehållslöst.

Personligen kanske jag hellre sett Brett – vad vet jag? – citera Auden till fonden av fågelkvitter. Hört lite mer av var Suede befinner sig snart 30 år in i karriären.

Som i högtravande spoken word-numret ”Dead bird”, när nya balladen ”The invisibles” stannar upp och Andersons röst lämnas ensam med ett delay eller när han helt utan mikrofon sjunger gamla ”Pantomime horse” rakt ut i rummet.

Men nu är det som det är.

Mest av allt struttar sångaren runt Dramatens stolar i ”Beautiful ones” och high-fivar främre raden i ”Metal Mickey”.

Och någonstans är det ändå det absurda i att den levande jukeboxen Suede förvandlar Dramaten till en skvalande brittisk pub som gör den här söndagskvällen minnesvärd.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Suede

Dramaten

Blur