Patti Smith är en revolution

Foto: Anders Deros
MUSIK

KONSERT Patti Smith borde få spela på Way Out West varje år. Punkt.


Patti Smith
Scen: Flamingo, Way Out West. Längd: 70 minuter. Bäst: "People have the power". Sämst: Ingenting.


GÖTEBORG. ”Hello everybody! Glad to be back”. Det har gått tre år sedan Patti Smith spelade på Way Out Way sist men på något märkligt vis känns det som i går.

Kanske för att hon då gjorde ett sådant långvarigt intryck. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker tillbaka på de tio minuterna av "Birdland" och jag överdriver inte när jag säger att raden "Sha da do wop, da shaman do way" fortfarande spelas i huvudet vissa nätter när jag lagt huvudet på kudden.

När hon i dag inleder med "Ghost dance" är rösten ännu starkare när den ekar över Slottsskogen. Ibland skakar den av all kraft och passion som ligger bakom. Som i det avslutande crescendot i "Dancing barefoot".

Patti Smith är en urkraft när hon ger allt i varje ton och varje ord. Låtarna är långa. Som hennes rörande tolkning av Bob Dylans "A hard rain's a gonna fall" eller Midnight Oils "Beds are burning". Hon ger oss tid att få landa i hennes budskap utan att det någonsin blir tråkigt.

Smith har brutit fingret och har handen inlindad i bandage. Solen lyser i det gråa håret och skapar en gloria. Plötsligt blir hon tyst. Hon vet inte längre vad hon ska säga. I en värld full av skit är det viktigt att få vara glad, förklarar hon, om än bara för en minut. Sedan skriker hon:

"We are free and we can change the world!".

De inledande tonerna av "People have the power" klingar ut. Artisten sjunger med allt hon har inom sig. Festivalbesökarna sjunger med henne ända ner till langos-kön.

Efter detta känns Patti Smith som en bestående del av festivalen. En lugnande röst mitt i kaoset som pågår utanför och en uppmaning om att vi klarar allt så länge vi står enade.

ARTIKELN HANDLAR OM