Record Store Day är en slarvig vinylbuffé

1 av 6 | Foto: Anders Deros
Ulf Lundell.
MUSIK

RECORD STORE DAY Poängen med Record Store Day är att sätta små och oberoende skivaffärer i fokus.

Problemet är att det ofta står för många meningslösa bildvinyler i vägen och skymmer sikten.

För någon som inte har något förhållande till vinylskivor måste Record Store Day vara helt obegripligt.

Utbudet är också därefter.

Det är mer classic rock än nya hiphopartister, mer ”Back in black” med AC/DC på kassettband än Cardi B.

Även den som älskar vinyl bör rimligen vara rätt kluven inför den i grunden älskvärda manifestationen.

Bland allt som kommer varje år är det svårt att hitta ordentliga och genomarbetade fynd, oavsett om det handlar om ny- eller återutgåvor.

Välgjorda släpp som Emmylou Harris ”Wrecking ball” häromåret är extremt sällsynta.

Däremot finns det gott om bildvinyler i olika format. Eller färgad vinyl, vilket verkar vara det populäraste sättet att signalera att produkten i fråga är begränsad och kan ta slut fort.

Röda vinyler. Blå vinyler. Gula vinyler. Rosa vinyler. Leopardmönstrade vinyler. Marmorerade vinyler. Genomskinliga vinyler. Dalmatiner-prickiga vinyler.

När det gäller vinyl är jag lika konservativ som den kristna högern i USA. Skivorna ska vara svarta. Punkt. Resten är trams.

Det finns mängder av liveinspelningar också, av mer eller mindre intressant art.

De tidigare outgivna konserterna ”Welcome to the Blackout (Live London ’78)” med David Bowie och Neil Youngs ”Tonight’s the night at The Roxy” lyser till exempel upp två vitt skilda eror av artisternas karriärer som inte har dokumenterats ordentligt.

Annars verkar bolagen mest vilja göra det så enkelt och billigt som möjligt för sig. Hitta något bortglömt i arkiven, välj en fräsig färg på vinylen och släpp den i tillräckligt få exemplar så att habegäret vaknar. Gärna till överpriser som inte gynnar någon, alla minst små skivbutiker som inte får dyrgriparna sålda.

Countryartisten Jason Isbell illustrerade problemet när han skrev på Twitter att publiken inte skulle köpa hans Record Store Day-ep ”Live at Twist & Shout”:

”Den är inte så bra, men det där var ett projekt från när jag inte ägde mitt bolag så jag kan inte göra så mycket åt det.”

Om Record Store Day ska överleva med hedern i behåll får inte kvaliteten drunkna i nonsens.


Markus Larssons 5 Record Store Day-tips

Tom Waits: ”Brawlers”, ”Bawlers”, ”Bastards” (Anti-/Playground)
Boxen ”Orphans” från 2006 samlar låtar som föll av vagnen under Tom Waits karriär. Originalutgåvan kostar i dag höga fyrsiffriga belopp på Ebay. Nu återutges den som tre separata dubbelvinyler. För den som vill lyssna på Waits analogt är musiken oumbärlig. Låtar som ”Lie to me”, ”Tell it to me” och ”Long way home” överträffar det mesta som finns på de vanliga studioalbumen med Kung Kråka.

Madonna: ”You can dance” (Sire/Warner)
Albumet innehåller remixer av ”Holiday”, ”Everybody”, ”Physical attraction”, ”Over and over”, ”Into the groove” och ”Where’s the party” plus det tidigare outgivna bonusspåret ”Spotlight”. ”You can dance” har inte återutgetts sedan skivan släpptes 1987. I många fall handlar det om svårslagen pophistoria, skapad när dansremixen var ett nytt kommersiellt fenomen.

Ulf Lundell: ”Club Zebra” (Rockhead/Warner)
Mastodonten från 2002, döpt efter en klassisk rockklubb i Kristinehamn, släpps för första gången på vinyl. Musiken sträcker sig över fyra skivor och innehåller åtminstone två av Ulf Lundells bästa låtar någonsin: ”Senare år” och ”Club Zebra”. Att musiken har mastrats av George Marino i New York är en garanti för att pressningen inte är något hafsverk.

Anna Ternheim: ”The winter tapes” (Universal)
Inspelningar från turnén som Anna Ternheim gjorde med pianisten Martin Hederos, tidigare känd som klaviaturmotorn i The Soundtrack Of Our Lives. Musiken spelades in i november och december. Albumet har sålts i samband med Ternheims konserter men släpps nu officiellt. Den avskalade atmosfären gör att melankolin och melodierna blir ännu starkare och mer förtrollande.

Van Morrison: ”The alternative Moondance” (Warner)
Utgåvan riktar sig främst till dårarna som inte kan få nog av ”Moondance”, en av Van Morrisons mest kreativa perioder. Jag är en av dem. De alternativa tagningarna har länge skvalpat runt på nätet, men aldrig tidigare med det här ljudet. Att Chris Bellman har gjort mastringen för Bernie Grundman Mastering är en pålitlig kvalitetsstämpel för audiofiler.

ARTIKELN HANDLAR OM

Neil Young

AC/DC

Musik