Helveteshet upplevelse

avMattias Kling

MUSIK

Ghost låter tyngre & sturskare än någonsin

1 av 2 | Foto: LUDVIG HOLTENÄS/ROCKFOTO
GASTKRAMANDE Hyperhemliga Ghost behöver inte ta till några övergester – ett knyck med handleden kan vara lika effektfullt som en knytnäve i luften.

Är det här vinterns mest gastkramande ­turné?

Har påven en rolig mössa?

Det anades redan i Brooklyn i somras och är nästan övertydligt fyra ­månader senare.

Tvärtemot sin hyperhemliga image – fem namnlösa gastar och en zombiepapa – är Linköpingssextetten en grupp karaktärer, där ingen i själva verket är utbytbar eller överflödig.

Fastnar i halsen

Så pass mycket har medlemmarna växt in i sina roller att det stående skämtet att det skulle kunna turnera flera parallella upplagor av combon samtidigt lätt fastnar i halsen. För i så fall skulle man som åskådare gå miste om den vänstra ­gitarrvålnadens hukande offensiv, basfigurens saftiga rullningar i exempelvis ”Con clavi con dio” och ”Death knell” eller tvingas vara utan trumspökets ­oefterhärmliga cymbalslammer i ”Secular haze”.

Kyss anonymiteten där bak – Ghost är en samling karaktärer. En levande enhet, där alla inslag är bidragande till en unik helhet som nu låter tyngre, sturskare och snitsigare än någonsin.

Sån rutin har bandet ­gigat på sig sedan releasen av andraalbumet ”Infestissumam” i april, vilket får dess P4-ockultism att förvandla en snålkall novembermåndag till en helveteshet upplevelse.

För att nå dit behöver Papa Emeritus II inte gagna några övergester; ett elegant knyck med handleden är i sammanhanget lika ­effektfullt som en knytnäve i luften och barngråten som inleder The Beatles-covern ”Here comes the sun” tycks ha gått i skräckskola hos självaste King Dia­mond.

Lättillgängligt effektiv

Det är en lättillgängligt effektiv popsatanistisk mässa som lyckas reta såväl dogmkramande hårdrockare som kristna fanatiker att se rött och som håller ända ifrån introt till dess att ”Ghuleh/Zombie queen” och ”Monstrance clock” tickar i mål en timme och tjugo minuter senare.

Gastkramande, var ordet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Hårdrock