Nick Caves förtvivlan är kusligt stark

avMarkus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Matt Thorne
På ”Ghosteen” fortsätter Nick Cave att borra sig ner i avgrunden efter en djup och tung förlust.

ALBUM Vill stänga av Nick Cave redan i första låten.

Vissa skivor går knappt att lyssna på.

Man vet, man bara vet, att det inte går att skaka av sig musiken och gå vidare.


Nick Cave And The Bad Seeds
Ghosteen
Ghosteen/Border


ROCK I våras stod Nick Cave på Cirkus i Stockholm i en soloföreställning som inte liknade något jag sett tidigare.

Konserten, eller vad man nu ska kalla kvällen för, var en sorts scenversion av The Red Hand Files, ett digitalt och oregelbundet veckobrev där 62-åringen från Australien för en gränslös och intim dialog med sin publik. Folk får ställa frågor om allting, mycket rör inte musik, och Nick Cave skriver svar, tankar och åsikter.

Upplägget på Cirkus var likadant. Mellan låtarna fick vem som helst fråga om vad som helst.

Anledningen att Nick Cave stod där på scenen i en grå och tredelad kostym var att hans son, Arthur Cave, dog i en olycka 2015. Arthur var 15 år gammal.

Föreställningen, och den både märkliga och isande nakna konversationen som startade om varje kväll, var ett sätt för rockstjärnan att sörja och förhoppningsvis hitta en väg ut, eller bort, eller hem.

Vid ett tillfälle sammanfattade han konsertens poäng:

”Alla drabbas förr eller senare av en stor förlust eller sorg. Det är kanske det enda som vi alla har gemensamt. Ingen kommer undan.”

Sorgen och förlusten har jagat varenda konsert jag sett med Nick Cave And The Bad Seeds sedan 2015. Utlevelsen och intensiteten har varit vulkanisk och brutal. Bakom och under ”From her to eternity” och ”The weeping song”, som jag har hört och sett otaliga gånger förut i en helt annan tid, fanns en annorlunda och skoningslös desperation, en manisk vilja att nå ut, beröra och skaka om den som vågade lyssna. Varje gång som Nick Cave avslutade med att stå och hålla hårt i publikens händer i ”Push the sky away” var jag tvungen att titta bort.

Det var en fulländad rockteater. Nick Cave visste precis vad han gjorde, samtidigt verkade han så förbannat vilsen, ledsen och förstörd.

Jag var inte ensam om att tolka förra albumet ”Skeleton tree” från 2016 som något annat än en del av ett oundvikligt sorgearbete. I själva verket var mycket av musiken redan klar innan Arthur föll ner för en klippa. Det är först nu, på ”Ghosteen”, som Nick Cave verkligen borrar sig rakt ner i sin egen förblindande förlust, en plats där ångest och depressioner riskerar att slita sönder allt, inklusive alla relationer och personer som berörs av den, ens psyke och tro.

The Bad Seeds, eller i alla fall soundet som vi brukar förknippa med gruppen, är bara närvarande som ett namn på konvolutet. Trummorna är i princip helt bortplockade. Cave fortsätter att lösa upp sin musik genom att använda esoteriska synthar, flytande elektroniska ljud, kortslutna stråkar, ödesmättande pianon och spökliknande körer.

Reglerna för traditionella sångstrukturer gäller inte längre. Låtarna går så långsamt att man sitter och väntar på att dess hjärtan ska sluta slå. Fragmentariska dödsvalser flyter in i abstrakta partier som ligger sked med spoken word. Det dröjer tre spår innan den första tydliga refrängen uppenbarar sig i ”Waiting for you”, en refräng där Cave klamrar sig fast vid det fasansfulla hoppet på att någon som inte kan komma tillbaka ska återvända.

Precis som tung sorg existerar musiken utanför tid och rum, avskärmad och isolerad. Vissa bakgrunder är lika mycket den apokalyptiska b-sidan av David Bowies album ”Low” som 2019. Det är över huvud taget svårt att begripa hur låtarna på ”Ghosteen” ska passa in i Nick Caves konserter. Eller på spellistor med hans bästa låtar. Eller få fotfäste i en samtid där allt som inte greppar tag på 0,4 sekunder kan scrollas bort med tummen. Vissa av dem tonar mest in och ut.

Men ”Ghosteen” är ett förhäxande verk om en omöjlig sorg. Musiken liknar inget som Nick Cave har gjort tidigare.

Trösten i alla böcker, filmer och låtar som jag älskar erbjuds knappt alls. Jag kan i alla fall inte höra den, inte just nu.

”Ghosteen” stannar vid ännu en sorts avgrund, någonstans utanför Malibu på amerikanska västkusten. I sista låten ”Hollywood” landar Nick Cave i textrader som får mer än hans egen röst att brista:

”And I’m just waiting now for my time to come

And I’m just waiting now for peace to come

For peace to come”

Ingen kommer undan.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM