Mejla

Håkan Steen

Stark sista föreställning med Gyllene Tider

1 av 7 | Foto: ANDERS ANDERSSON

HALMSTAD. Nu är det verkligen över.

Gyllene Tider har gjort sin sista konsert någonsin i Sverige.

Och de lämnar sin älskade publik och sitt lika älskade Halmstad på ett väldigt fint och inspirerat sätt.

Javisst, den som vet det minsta lilla om avskedsturnéer vet att man aldrig ska säga aldrig. Så länge det finns ett kommersiellt intresse är ingen artist sämre än att det går att ändra sig.

Men i Gyllene Tiders fall tror jag verkligen inte att det kommer att bli något mer. De har varit Sveriges största band som inte finns ända sedan första comebackturnén ”Återtåget” 1996, men hur mycket eviga pojkar de här fem än är känns det fjärran att de skulle åka runt en vända till och sjunga om plugget, pop och bio såklart om, säg, tio år.

Då har Per Gessle och Mats ”MP” Persson hunnit fylla 70 och övriga är ledigt förbi svensk pensionsålder.

Det känns således betydligt mer popestetiskt rimligt och korrekt att sluta nu, när de alltjämt kan sätta en snygg punkt. Vilket vi onekligen får kalla vårens album ”Samma skrot och korn” och den triumfresa som har varit den här sommarens turné.

I Halmstad ligger gatorna långt ifrån kalla men tämligen grå. Och när jag ger mig ut på eftermiddagspromenad genom stan dröjer det inte länge innan jag faktiskt vandrar i ett rätt rejält sommarregn.

Dessbättre stillar det sig framåt aftonen och när väl introt till Tom Petty-covern ”Vill ha ett svar” ljuder över Brottets simstadion blåser det förvisso rejält i de många hängbjörkarna som ramar in scenen, men det är behagligt ljumma vindar och ihop med havsutsikten känns det onekligen som en svårslagen miljö för en Gyllene Tider-final.

Orkestern gör emellertid inget större nummer av att det faktiskt är över nu.

– Det är lite vemodigt men också härligt på nåt sätt, säger Gessle.

Och så slänger de in ”Marie i växeln”, deras gamla Nick Lowe/Mickey Jupp-cover där de sjunger om att ringa ifrån 035-området, vilket förstås går hem i kväll. Särskilt som en väldigt solbränd Niklas Strömstedt, som var med och skrev texten (”redan 1912” enligt Gessle), studsar in och och hjälper till med sången. Och till extranumren har Göran Fritzson letat fram sin gamla basker och en ny version av skjortan från ”Moderna tider”-omslaget.

I övrigt levereras ett set som är nästan identiskt med det jag såg på Stockholms Stadion härom veckan, inklusive mellansnack.

Vilket också innebär att den sista växeln läggs i med ”Kung av sand” och sedan är det bara att åka med i en för det här riket svårslagen hitparad ända in i mål, med självklart jubelklimax i en rörande lycklig ”Sommartider”.

Och nog märks det på bandet att det är sista kvällen. Det är inspirerat och tungt, Gessle tar i så att svetten rinner och när medlemmarna samlar ihop sig för att ta ett allra sista farväl av publiken syns det minsann lite fukt i ögonen hos nästan allihop.

Gyllene Tider ska de facto spela en sista gång till – på en välgörenhetskonsert på Operahusets tak i Oslo den 18 augusti – men den detaljen väljer vi lite grand att bortse ifrån i kväll. För det är ju nu som det är över i Sverige, för landets i den mest positiva av bemärkelser svenskaste band.

Nu får vi klara oss utan den här sortens lägereldar av bitterljuva minnen, självhäftande Farfisa-melodier, genialiskt effektiva refränger och känslan av att livet kan vara vackert även i en småstad.

Vi är otaliga 60-, 70- 80- och 90-talister som har låtar som ”Leva livet”, ”Ljudet av ett annat hjärta” och ”Flickan i en Cole Porter-sång” djupt inbrända i både barndom och tonår.

Själv trillade jag dit som nioåring i Växjö när jag hörde ”Flickorna på TV2” i Kaj Kindvalls ”Poporama” i P3. Sedan blev jag hardcorefan när jag fick albumet ”Moderna tider” som jultidningspremie 1981.

Där efter hjälpte Gyllene Tiders ständigt pophistoriskt rotade musik mig att hitta till Tom Petty, The Kinks och allehanda omistlig new wave och powerpop.

Det tidiga missbruket av popen lade grund till att jag nästan 40 år senare kan sitta på ett hotellrum i Halmstad och ha som jobb att skriva den här sortens texter.

Så tack, inte minst, för det.

Men tack framför allt för musiken.

avHåkan Steen

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Nostalgi

Halmstad

Per Gessle