Kul hemkörd feelgood med Paul McCartney

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Uppdaterad:
Paul McCartney har spelat varenda ton som hörs på nya albumet själv.
Foto: Mary McCartney
Paul McCartney har spelat varenda ton som hörs på nya albumet själv.

ALBUM Paul McCartneys nya ”rockdown”-album är en tilltalande spontan gör det själv-historia.


Paul McCartney
McCartney III
MPL/Universal


POP Givetvis kan det vara så att den evige hipstern Paul McCartney verkligen vill vara nere med modern pop och försöka få hits även 63 år efter sin scendebut. Men ”Fuh you”, samarbetet med One Republic-mannen Ryan Tedder på förra albumet ”Egypt station” för två år sedan, kändes ganska mycket som någon som spekulerar i moderna popsound utan att riktigt bottna i det.

En 78-åring som hade gjort allt för pophistorien som någon kan kräva av honom redan när det där bandet han var med i bröt upp för fem decennier sedan, och som har toppat rikaste musikerna i världen-listorna lika länge, borde givetvis säga ”fuck off” till alla förväntningar och bara göra exakt de skivor han själv vill.

Vilket han, ska sägas, de facto också har gjort under stora delar av sin solokarriär i större utsträckning än åtskilliga betydligt säkrare spelande generationskollegor. Givetvis med vetskapen att han är i den unika positionen att han precis när som helst kan åka ut på bejublad festivalturné och vara hitparads-Paul också, men ändå.

”McCartney III” är glädjande nog precis den sortens skiva. Titeln var given då ”Macca” ser den som ett slags uppföljare till solodebuten ”McCartney” från 1970 och ”McCartney II” från 1980. Alla som har hört de två albumen vet att de dels hör till det mest ”fuck förväntningarna”-orienterade McCartney har spelat in. Dessutom är de två av hans i särklass mest gör det själv-orienterade skivor.

Så att en avslutning (?) på den trilogin (?) dyker upp just i år känns onekligen passande. En DIY-platta är ju i princip det enda varje ansvarsfullt tänkande artist i riskgrupp har kunnat göra under de gångna pandemimånaderna (upphovsmannen själv formulerar det som att den är inspelad i ”rockdown”).

McCartney samlar ihop lösa låtidéer han samlat på sin Iphone, mycket bara skrivet av lust och inte alls från början tänkt för utgivning, och bygger ihop det till elva spår där samtliga instrument spelas av honom själv.

Albumet inleds med ”Long tailed winter bird”, en mässande gitarrmelodi som känns tilltalande hypnotisk. Den återvänder i finalen ”Winter bird – when winter comes”, vilken sedan mynnar ut i en fin akustisk liten betraktelse om vad som behöver göras i trädgården inför vintern. Låten skrevs 1992 men hade passat som hand i handske redan på ”McCartney”.

Däremellan bjuds en allmänt lössläppt feelgood-Paul som tillåter sig att verka på bekant mark utan att för den skull låta nostalgisk och publikfriande. Allra minst i ”Deep deep feeling”, drygt åtta möjligen lite tålamodskrävande minuter om starka känslor av saknad.

Dessbättre finns då även sånt som den närmast beatleskt klacksparkiga ”Lavatory Lil” eller ”Seize the day”, musikaliskt ett lyckat återbesök det egna 70-talssoundet, laddad med McCartneys ständiga förmåga till positivt tänkande.

Albumet blandar intim akustisk folk, kammarpop, tungt riffande rock och pianoballader, allt på nanosekunden igenkännbart som McCartney.

Det är ljudet av en artist som fortfarande verkar tycka att det är barnsligt roligt att göra musik, och bara ivern och lusten gör ”III” till en av McCartneys mest underhållande skivor de senaste 30 åren.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE