Skivrecensioner

Landar i en glänta av försommarsoul

Av: 

Per Magnusson

Paul Weller har lyckats behålla blicken hos ett barn genom fem decennier.

Paul Weller har lyckats behålla blicken hos ett barn genom fem decennier.

Foto: Sandra Vijandi

MUSIK

ALBUM Trots att det gått knappt ett år sedan sist vill jag höra vad Paul Weller har på hjärtat.

Som jag alltid velat höra vad han har på hjärtat.

Betyg: 4 av 5 plus
Paul Weller
Fat pop
Universal


POP Paul Weller har revitaliserat sin karriär så många gånger att jag nästan tappat räkningen. Senast med utsökta ”On Sunset” – fullt jämförbar med David Bowies och Leonard Cohens respektive fullängdsfarväl. Hade den satt punkt även för Wellers karriär vore det vackert så.

Men icke.

Knappt ett år senare är den 62-årige Woking-sonen tillbaka med ännu ett album och nya, fånigt värdiga pressbilder i kostym och page. ”Fat pop” är Wellers ”corona-album”. Snuvad på chansen att framföra ”On Sunset” på scen under överskådlig framtid gick han i stället igenom röstmemos på telefonen.

Precis som Van Morrisons senaste studioansträngning följs albumet av parentesen ”(Volume one)”. Weller vill lämna plats för en eventuell fortsättning. Men där tretton år äldre Van The Man skriver trudelutter om Facebook tar Weller sitt livslånga, nyfikna själasökande vidare.

Den här gången från kosmisk triphop, frisinnade saxofoner, genom en ständig ”Wild wood” – för att alltsomoftast landa i en glänta av försommarsoul.

I ”Shades of blue”, gästad av dottern Leah, går han barfota och spiller cappuccino i det ljusgröna gräset. Stråkiga drömmen ”Glad times” är lika hoppfull som en vaccinspruta efter en lång, pandemisk vinter. Och handklappen i ”Cobweb connections” framkallar samma vårkänslor som klasar av utspillda britter på den nyöppnade pubens trottoar.

För inte alltför länge sedan satt Paul Weller med Noel Gallagher och surade över en pint och motigheten i skapandet. Fem decennier in i karriären verkar samme Weller ha hamnat i ett hejdlöst stim. När ”Fat pop” kulminerar någonstans halvvägs in kommer jag att tänka på den outplånligt perfekta jazzpoporkestern The Style Councils debutsingel: ”I really like it when you speak like a child/The way you're so proud to be oh, so free and so wild”.

Paul Weller har aldrig riktigt lämnat de där raderna bakom sig.
BÄSTA SPÅR: ”Shades of blue”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS EXTERN LÄNK

Dagens hetaste match på Oddset: Montreal–Vegas i Stanley Cup. Den som vet mest vinner mest. Till Oddset.

Svenska Spel

Publisert:

LÄS VIDARE

10 plattor från 1971 att damma av igen

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Paul Weller