Mångsidig misantropi är Slipknots melodi

avSofia Bergström

Foto: Pressbild
Alla goda ting är... nio?

ALBUM Slipknots ”We are not your kind” är en studie i slagkraftigt slagverkskaos.

Av ett skitförbannat band som har sett bättre dagar men definitivt förtjänar upprättelse.


Slipknot
We are not your kind
Roadrunner/Warner


METAL Slipknot är utan tvekan ett av hårdrockens svarta får.

En vattendelare av rang som många metalheads vägrar ta i med tång på grund av deras (numera daterade) nu metal-stämpel.

Faktiskt till den grad att gruppen exkluderas från Encyclopaedia Metallum, hårdrockens heliga uppslagsverk, eftersom administratörerna anser att bandet inte är ”tillräckligt metal”.

Vilket förstås är godtyckligt skitsnack.

Dels för att mjukare akter som Ghost och Volbeat inkluderas, och dels för att samtliga Slipknot-skivor innehåller tydliga skolboksexempel på metal.

Men medlemmarna lär inte gråta några floder bakom sina respektive masker.

Iowa-sönerna skrattar säkert hela vägen till banken.

Gruppen har sålt över 30 miljoner skivor, säljer dyra konsertbiljetter som smör och deras Youtube-videos har sammanlagt 2,5 miljarder visningar.

Därmed inte sagt att allt amerikanerna rör vid blir till guld.

Likt karriären i stort har diskografin sin beskärda del av toppar och dalar, med mästerliga ”Vol. 3: (The subliminal verses)” och försiktiga ”All hope is gone” i vardera ände.

”We are not your kind” landar någonstans mitt emellan.

På sjätte skivan i ordningen tar bandet åter avstamp i misantropiska teman i en kontrastrik ljudbild, där både slagkraftiga melodier och organiserat slagverkskaos sätts i främre rummet. Men med lite mer vrede och förtvivlan än vad vi har vant oss vid de senaste tio åren.

Uttryck från 90-talets förbittrade ungdomsdagar, som rabiata trumtakter och en lika rasande Corey Taylor vid mikrofonen, förfinas och utvecklas på utmärkande spår som ”Nero forte” och ”Red flag”.

Det medan ”Insert coin”, “Death because of death” och ”Spiders” snarare hoppar huvudstupa in i skumma Nine Inch Nails-världar, med bitvis spöklika samplingar och ljudeffekter som ger känslan av att stora faror lurar alldeles runt hörnet.

Men ibland tappar Slipknot fokus i mötet mellan hårt och mjukt, och gammalt och nytt.

”We are not your kind” får mig inte heller att känna mig lika oövervinnelig som efter en lyssning av, säg, ”Iowa”. Men de bekanta budskapen om självständighet och världens alltjämt jävliga tillstånd lämnar mig å andra sidan långt ifrån oberörd.

Skivan kräver också stort tålamod. Det tar ovanligt många lyssningar att förstå hur de skeva pusselbitarna passar ihop på de sammanlagt 14 spåren.

Tyvärr tvivlar jag starkt på att Slipknot någonsin kommer att kunna skapa metalmagi utan avlidne Paul Gray och avhoppade Joey Jordison i uppställningen.

Men bandets första skiva på fem år lär inte lämna frälsta ”maggots” besvikna.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM