Graveyard gör hisnande bra comeback

Foto: Pressbild
Graveyard är tillbaka. Dock utan originalmedlemmen Axel Sjöberg som har ersatts av Oskar Bergenheim (längst till höger).
MUSIK

ALBUM Återuppståndna Graveyard gör en hisnande bra comeback med efterlängtade ”Peace”. Deras moderna retrorock låter hetare än någonsin.


Graveyard
Peace
Reaktor/Universal


ROCK Den 26 september 2016 kom beskedet som en blixt från klar himmel: svenska vintagerockvidundret Graveyard skulle gå i graven.

Interna meningsskiljaktigheter, vitt skilda visioner och sinande energi ledde till slutet på en drygt tioårig era av beundransvärda listplaceringar, Grammis-vinster och andra prestigefyllda utmärkelser.

Just när saknaden efter retrorockens apostlar verkligen började kännas meddelade bandet att de skulle återuppstå. Bara fyra månader (!) efter uppbrottet.

På den efterlängtade uppföljaren till ”Innocence & decadence” från 2015 låter Göteborgskvartetten helvetiskt hungriga – som om de lagrat massvis med kraft under den korta dvalan.

Från det explosiva öppningsspåret ”Ain’t over yet” till avslutande ”Low (I wouldn’t mind)” förför de med energisk, passionerad och rytmisk bluespräglad rock i absolut toppklass.

Ofta med en kraftfullhet liknande den på ”Hisingen blues”, som vann svenska folkets gunst 2011, och efterföljande ”Lights out” som släpptes året därpå.

Men vad som i första hand utmärker Graveyards femte platta är ökat experimenterande, och då framför allt med psykedeliska inslag.

Förtrollande fuzzgitarrer, utsvävande låtstrukturer och hypnotiska trumrytmer – signerade nyrekryterade Oskar Bergenheim – får ”Peace” att låta som om den amerikanska stonerakten Red Fang tar LSD tillsammans med Black Sabbath, Led Zeppelin och svenska Truckfighters. Progressivt uppbyggda ”Walk on” osar av ljuvliga psykedeliska tongångar och får mig att vilja dansa av välbehag.

Joakim Nilssons vackra whiskyhesa stämma ligger dessutom som ett värmande och tryggt täcke över den bekanta, om än aningen förnyade, ljudbilden.

Sedvanligt pendlar sångaren mellan kraftfulla urladdningar och sammetslen ömsinthet. I balladaktiga ”Cold love” låter Nilsson så intensivt lidelsefull att det gör ont i hela kroppen, och i tidigare nämnda ”Walk on” och ”It ain’t over yet” blir jag känslomässigt omkullvält av frontmannens passion.

Faktum är att ”Peace” är en enda stor känslostorm, och det mest dynamiska och nyanserade Graveyard har gjort hittills.

Det kan mycket väl vara deras bästa album.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Rock

Hårdrock