Bruce Dickinson förvandlas till en vass komiker

Foto: Läsarbild.
På grund av fotoförbud kunde Aftonbladet inte fotografera Bruce Dickinsons föreställning.

avSofia Bergström

MUSIK

SPOKEN WORD Inga långhåriga bandkamrater. Ingen överdådig rekvisita. Och ingen maskot-Eddie.

Enbart beväpnad med sin humor, charm och ett simpel bildspel bjuder Bruce Dickinson på en intim föreställning om sitt omtumlande liv.


Bruce Dickinson spoken word
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1345. Längd: cirka 2 timmar och 40 minuter (inklusive paus). Bäst: Dickinsons beundransvärda förmåga att locka till skratt. Sämst: Att hans drygt fyra decennier som sångare i Iron Maiden reduceras till ett par minuter.


Det finns flitiga mångsysslare och kreativt sprudlande entreprenörer.

Och så finns det Bruce Dickinson, som spelar i en helt egen liga.

Iron Maidens 60-årige sångare kan också titulera sig som pilot, manusförfattare, bryggmästare, radioprogramledare, författare, föreläsare och tidigare topprankad fäktare.

På Cirkus scen möter de svenska fansen en av hårdrockens mest ikoniska sångare i en tämligen annorlunda inramning.

Iförd en t-shirt, keps och mjukisbyxor står Dickinson ensam på scenen. Endast ett podium, bildspel och en stol håller honom sällskap. Inga långhåriga bandkamrater. Ingen överdådig rekvisita. Och ingen maskot-Eddie.

Men energin, charmen och scennärvaron är bekant.

Med stor inlevelse och febrilt gestikulerande går Dickinson igenom sitt liv i kronologisk ordning. Med få avvikelser från självbiografin ”What does this button do?”, och i rasande takt.

Från barndomen i den brittiska kolgruvarorten Worksop till 2015 års kamp mot strup- och tungcancer, via otaliga berättelser om mobbning och prygling från tiden på en förnäm privatskola.

Oftast är det är gränslöst underhållande. När Dickinson berättar om när han – i egenskap av skolans störste rebell – råkade detonera en sprängladdning intill en lärares hund, levererade hästskit till skolan och blev relegerad efter att ha kissat i skolpersonalens mat fylls Cirkus av hysteriska skratt.

Men hårdrockikonen vågar inte riktigt släppa publiken alltför nära.

Han stressar dessutom igenom sin tid i Iron Maiden, som frustrerande nog förpassas till marginalerna. Liksom hans legendariska gig i ockuperade Sarajevo 1994.

Även när publiken får möjlighet att ställa frågor faller musikern Bruce i skymundan.

Och visst känner man en saknad efter att höra Dickinson vråla ”Scream for me Stockholm!” som om det vore hans sista kväll i livet, eller se honom lattja med krigsrekvisita inför ett extatiskt publikhav.

Men en helkväll med urflippade och underhållande anekdoter om pajasen Bruce Dickinson är definitivt att föredra framför att bita på naglarna under en nervkittlande valvaka.

Bli allmänbildad och få ett roligare liv - följ Nöjesbladet på Facebook

ARTIKELN HANDLAR OM

Hårdrock

Metal

Musik