Det slår gnistor om Judas Priest – men bara ibland

MUSIK

SWEDEN ROCK Judas Priest avslutar inte Sweden Rock med buller och bång.

Energinivån svajar stundtals – och publikkontakten likaså.

Men den ikoniska gruppen står i slutändan för en stabil insats, värdig festivalens största scen.

Judas Priest
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival, Norje. Längd: cirka en timme och 30 minuter. Publik: Några tusen under maxkapaciteten 35 000 skulle jag tro. Bäst: Fina ”Rising from ruins” och när Glenn Tipton hoppar in i slutet av spelningen. Sämst: Att de inte spelar fler nya låtar, trots att det var väntat. Samt ”Bloodstone” tror jag.

1 av 9 | Foto: RICKARD NILSSON

NORJE. Någonting har definitivt hänt.

Plötsligt slår det gnistor om Judas Priest igen.

Gruppens artonde album ”Firepower”, som gavs ut i mars i år, gjorde mig och många andra fans eld och lågor.

Dels över sångaren Rob Halfords klanderfria och varierade sånginsats, och dels över den massiva energin som genomsyrande plattan från start till slut.

Även bandets inspel på Sweden Rock för tre år sedan var en energisk och imponerande uppvisning, till skillnad från många av bandets senaste Sverigespelningar.

Då spekulerade min eminenta företrädare Mattias Kling om Halford hade fått tag i någon magisk dunderhonung med tanke på den fräscha formen.

Gruppens nytändning har i många sammanhang också tillskrivits Richie Faulkner, den oerhört talangfulle gitarristen som fyllt K.K. Downings skor i närmare sju år.

Mycket har alltså talat för att gruppens avslutning av årets Sweden Rock kommer bli glödhet.

Och visst blir det så.

Men inte omedelbart. Och inte heller genom hela spelningen.

Efter en oväntat sval startsträcka – då Halford mest tittar ned i scengolvet och undviker publikkontakt – tänder det till ordentligt lagom till ”Turbo lover”.

Dessförinnan känns framförandet av bland annat ”Grinder”, ”Saints in hell” och ”Bloodstone” mest som uppvärmning.

Den svajande energinivån i början av konserten kompenseras inte ens av nitarna, de tajta läderbrallorna, Faulkners urringning, eldsflammor på storbildsskärmarna och otaliga klädbyten. Hela Judas Priest-konkarongen.

Inte heller av att Halford står för en svindlande stark sånginsats, bortsett från när rösten sviker något under ansträngande ”Turbo lover” och ”Sinner”.

Avsaknaden av den legendariske gitarristen Glenn Tipton, som tagit turnépaus på grund av sin kamp med Parkinsons, är också märkbar. Förstås.

Ersättaren Andy Sneap hanterar guran enligt konstens alla regler, men känns hämmad och tillbakadragen. Han har nog inte hittat sin plats riktigt än, vilket är fullt förståeligt.

Men när Glenn Tipton rycker in under tre av fyra extranummer glömmer jag bort att Sneap ens är där.

Resten av publiken också verkar det som.

Till tonerna av bland annat alltid stabila ”Breaking the law”, efter ett fantastiskt fint framförande av ”Rising from ruins” för övrigt, riktas allt fokus på Tipton som bjuder på flera stämningsfulla solon i midnattsmörkret.

För övrigt kanske det är lika bra att spelningen är lika delar het och sval – i dessa tider av extrem torka och skogsbränder.

Droger, bitattacker och sexism - här är festivalskandalerna vi minns 02:53
ARTIKELN HANDLAR OM

Hårdrock

Metal