Rock

Alter Bridge är stabila – men inte spännande

avSofia Bergström

Foto: RICKARD NILSSON / ARKIVBILD
Myles Kennedy på Sweden Rock Festival 2017 – tyvärr inte på Hovet. På grund av restriktiva fotoregler kunde Aftonbladet inte fotografera konserten.

KONSERT Alter Bridge är ett avslappnat och anspråkslöst arenaband, vilket visar sig ha sina för- och nackdelar.


Alter Bridge
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 4900. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Native son” är en av bandets mest spännande låtar. ”Waters rising” går inte heller av för hackor i kväll. Sämst: ”Isolation” är ett sömnpiller oavsett sammanhang. Fråga: Någon mer än jag som skulle vilja höra Mark Tremonti sjunga mer på bandets spelningar?


På skiva upplever jag att amerikanska Alter Bridge har en stor akilleshäl.

Gruppens giftermål mellan bredbent rock och melodiös metal, som ofta stöps i en och samma form, blir fyra-fem låtar in i varje lyssning fruktansvärt förutsägbar.

Så även på senaste skivan ”Walk the sky”, som förvisso är mer experimentell än storasyskonen i diskografin.

Men live antar deras musik en aningen mer spännande skepnad.

Scott Phillips och Brian Marshalls solida rytmsektion, som smyckas av Mark Tremontis knivskarpa riff, bildar ibland en blytung ljudvägg att knockas omkull av.

I ”Cry of Achilles” låter riffen så läckra att lite saliv letar sig fram i mungiporna, och det slår gnistor om känslostarka ”Blackbird”.

För det mesta det lyser låtarna från ”Walk the sky” allra starkast.

”Native son” och ”Pay no mind” lyfter exempelvis lika högt som Myles Kennedys skyhöga tonläge.

Undantaget är ”Godspeed”, som även i det här sammanhanget känns smörigare än en sockerkaka. Att låten dessutom används som första extranummer är för mig en gåta. 

Likaså att Kennedys scennärvaro inte känns i närheten så stark som när han är ute på vägarna tillsammans med Slash och The Conspirators.

Oftast är frontmannen mer fokuserad på sin gura istället för att försöka skapa kontakt med publiken. Dessutom är han näst intill fastklistrad vid sitt stativ.

Alltsammans speglas i responsen i publikhavet, som ofta känns ljummen och avslagen.

När Kennedy ibland lägger ifrån sig sin gitarr för att helhjärtat koncentrera sig sången och interaktion hettar stämningen till.

Tremonti å andra sidan står för en mer stabil insats, och i fenomenalt framförda ”Waters rising” påminner gitarristen om att han också har en imponerande röst att räkna med. 

Jag kan därför inte undgå att sakna hans sånginsats i ”Forever falling”, senaste skivans i särklass starkaste spår, i kvällens låtutbud.

Saknas gör också en mer storstilad show värdig en lördagskväll på Hovet. Scenproduktionen är lika sober och sparsmakad som bandmedlemmarnas svarta outfits.

Det krävs mer från Alter Bridge för att stiga i rang som liveakt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Rock

Hårdrock

Musik