Rösten förtjänar starkare låtar

John Lundvik är trovärdig i svår och gammal soulgenre

avMarkus Larsson

1 av 4 | Foto: Jimmy Wixtröm
Ensam är inte stark som på bilden. Det är i samspelet mellan John Lundvik och kören The Mamas som det händer.

Vilka låtar bygger en hel konsert med John Lundvik på?

Inte många.

Det är rösten och kören som är showens stjärnor.


John Lundvik feat. The Mamas
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1800 (fullsatt). Längd: 90 minuter. Bäst: ”Too late for love” och ”My turn”. Sämst: Finns en del att jobba på vad gäller själva låtkatalogen. Och det blir lätt lite för mycket musikhögskolan när man tolkar Stevie Wonders ”Isn’t she lovely”.


Att uppträda i och vinna Melodifestivalen är en sak.

Det är något helt annat att ta det vidare.

I Sveriges största nöjesprogram tävlar John Lundvik mot Dolly Styles ”Habibi”, eller olika mer eller mindre nykläckta sångkycklingar från ”Idol”-fabriken. Då är det givetvis enklare att skina.

I den verkliga världen finns det redan en John Legend.

Lundvik lutar sig mot en mycket älskad och uramerikansk soultradition där bolag eller superstjärnor som Motown, Jackson 5, Stevie Wonder, Donny Hathaway, Aretha Franklin, Prince och Chic är några av de tunga originalen.

Att tillföra den genren något nytt är i regel dömt att misslyckas. De flesta bör helst låta bli att försöka. Gräv gärna någon annanstans.

Den som exempelvis redan har hört och förälskat sig Stevie Wonders ”Songs in the key of life” kommer av naturliga skäl vara rätt svårimponerad.

John Lundvik både tolkar och tillhör i alla fall gränslandet mellan soul, gospel och disco på ett trovärdigt sätt.

Det stora problemet är bristen på starka egna låtar, vilket han parerar med en rad covers på några av namnen som redan har nämnts i den här recensionen. Inget är direkt dåligt, men det finns en gräns för hur många versioner av ”Ain't no mountain high enough” människan tål. Och den nåddes klockan 1982 på Sportradion.

Det är roligare när Lundvik berättar att han en gång skrev en låt till Melodifestivalen och ändå fick köra bakom en annan artist: ”Natural” med Anton Ewald.

Ah, var det så här den skulle låta. Bra att veta. Ewald hade ju den något olyckliga förmågan att låta bättre när han mimade, ett litet problem som inte Lundvik direkt lider av.

Men det finns något som kan växa och utvecklas, framför allt i samspelet med kören The Mamas.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig om just det namnet är korkat, smart eller både och.

Men det här får man inte skriva ofta om en svensk artist:

Lägg kören på minnet.

Det är antagligen inte sista gången som publiken kommer att få se dem på scen eller tv.
Här kan ni se John Lundvik feat. The Mamas: Göteborg 5/10, Köpenhamn 9/10, Växjö 11/10, Helsingfors 13/10.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM