Tribulation är det finaste vi har

Publicerad:
Uppdaterad:
Tribulation är tillbaka – med Joseph Tholl (andra från höger) i uppställningen.
Foto: Ester Segarra
Tribulation är tillbaka – med Joseph Tholl (andra från höger) i uppställningen.

MUSIK

ALBUM Tribulation upphör aldrig att fascinera och förtrolla.
Den femte skivan från Sveriges metal-stoltheter är en sublim uppvisning i skönhet och styrka.


Tribulation
Where the gloom becomes sound
Century media


METAL I musiksammanhang är det få saker som provocerar mig så mycket som tjurskalliga personer som vägrar ta i ny musik med tång.

Svenska Tribulation är ett av de främsta bevisen på att ”det var bättre förr”-devisen är fullkomligt felaktig.

Det Grammisbelönade metalbandet har sedan sin fullängdsdebut 2009 berikat och förfinat melodisk dödsmetall med injektioner av skräckrock, gotisk estetik, intellekt och innovation.

Det är stora ord.

Men så är det också storslaget att träda in i Tribulations förtrollande ljudlandskap och dyka rakt ner i kvartettens kokande kittel av myter, magi och allehanda melankoli.

Albumtiteln på bandets femte skiva – som är inspirerad av darkwave-artisten Sopor Aeternus & The Ensemble of Shadows – kunde inte vara mer klockren. ”Where the gloom becomes sound” är just en träffsäker tonsättning av det mesta i gråskalan.

Gudinnan Inanna, som förknippas med krig, vrede och lust, hamnar i blickfånget i låten med samma namn.

”Hour of the wolf” är gissningsvis en flört med Ingmar Bergmans ”Vargtimmen”, en psykologisk skräckis om en man som hemsöks av sömnlöshet, mardrömmar och demoniska syner.

”Ghosts are haunting me/In the dead of night/Making me stare into the eyes of death”, väser Johannes Anderssons med sin lika raspiga som välartikulerade stämma.

Och med stor draghjälp från Oscar Leanders bombastiska trumspel sveper dödsdoftande ”Funeral pyre” in som en förödande thrash-tornado.

Gåshuden är ständigt närvarande. Oavsett om bandet tar sig an psykedeliska Bo Hansson-typiska tongångar, varvar ner med en stilla pianoslinga eller sätter sin prägel på pulserande heavy metal-riff (vilket de för övrigt gör i större utsträckning än tidigare).

Att det här blir svanesången från gitarristen och låtskrivaren Jonathan Hultén, som hoppade av bandet efter inspelningen av skivan, gör lyssningen desto mer sentimental.

I både ”Elementals” och avslutande ”The wilderness” brister fördämningarna fullständigt. Tårar letar sig ner över kinden till tonerna av Adam Zaars och Hulténs ömsom sköra, ömsom sylvassa gitarrspel.

Hur ersättaren Joseph Tholl (Vojd med flera) kommer att axla rollen återstår att se.

Men att Tribulation är bland det finaste vi har borde redan vara hugget i sten.
BÄSTA SPÅR: ”Funeral pyre” och ”The wilderness”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE