Rockens bästa riff

avHåkan Steen

MUSIK

AC/DC bra på enkelhet och humor

Kanoner smäller, klockor dånar, en liten farbror strippar och rockens bästa riff får vuxna män att gråta.

AC/DC är lika underbart usla på att utvecklas som att åldras.

Foto: Foto: OSKAR KULLANDER
Angus Young får vuxna män att gråta.

AC/DC

Plats: Globen, Stockholm. Publik: 14 353 (utsålt). Längd: 110 minuter. Bäst: "Let there be rock". Sämst: De nya låtarna känns knappast som framtida klassiker. Fråga: Kunde vi inte ha fått "Hard as a rock" också

----

De här australiensarnas musik beskrivs inte sällan som ”dum”, men AC/DC är bra på allt det där som är riktigt, riktigt svårt.

Som enkelhet och humor.

De brutalenkla riffen i låtar som ”Highway to hell” och ”Whole lotta Rosie” skrevs för över 30 år sedan men står helt utanför tid och rum, sänder fortfarande precis samma chockvågor genom publiken varje gång de exploderar på en konsert.

Och ingen som först kastat ett öga på de här kortväxta pubgubbarna och sedan lyssnat på de metaforspäckade texterna om heta nätter med bystiga blondiner borde rimligen kunna undgå att vi har att göra med herrar som kan stava till både stilistik och självironi.

Strippar av sig uniformen

De har hittat ett helt eget, rakt igenom genialiskt rockrecept, och det är så starkt i sig att varje försök till förändring av kemin obarmhärtigt spär ut effekten.

Angus Young ska strippa av sig skoluniformen, ner till bara de

AC/DC-dekorerade kalsongerna, han ska ligga och sprattla i en svättpöl under långa gitarrsolon. Den svarta dödsklockan ska glida in under ”Hells bells” och kanonerna ska dundra i ”For those about to rock”.

Allt detta sker förstås även i kväll. Brian Johnson har självklart svart keps och Malcolm Young står med precis samma gitarr, på precis samma plats till vänster framför förstärkarväggen, som han gjort sedan 70-talet.

Och trots att vi kan se att dessa män hunnit åldras en hel del bara sedan förra gången de var här, på Ullevi i Göteborg för åtta år sedan, trots att de kanske inte far runt riktigt lika vilt på scenen och trots att Johnsons krystande pipa har lite svårare att nå vissa toner, låter det precis lika bra som någonsin tidigare.

Svängigt, coolt och djupt

AC/DC spelar ovanligt många låtar från sitt nya album, och det är måhända det minst lyckade med showen eftersom de i flera fall väljer nya låtar där de faktiskt har försökt sig på något så dumt som att dra åt lite nya håll, men klassikerna låter som just klassiker, tunga, dundrande och mäktiga.

Och det svänger, coolt och djupt.

Så vi höjer händer i luften, noddar med skallar som det sitter rödlysande djävulshorn på och kommer på att så mycket mer underhållande rockmusik än så här går faktiskt fortfarande inte att uppleva.

Inte dumt. Inte dumt alls.