Så bra var Bob Dylans spelning i Stockholm

Hoppade upp på en ny nivå – och blev kvar där

1 av 3 | Foto: Läsarbild
Bob Dylan på Waterfront.
MUSIK

En nybliven nobelpristagare startar om sin evighetsturné i Stockholm.

Men på scen är han givetvis exakt samma gamla Bob Dylan som vanligt.

Bob Dylan tog sedvanlig paus på sin ”Never ending tour” efter några spelningar i Florida i november.

De två konserterna på Waterfront den här helgen (han spelar även söndag kväll) är således 75-åringens första som nobelpristagare i litteratur. Och eftersom han som bekant inte dök upp på utdelningen i december är Svenska akademiens ledamöter på plats för att se till så att Dylan slutligen får sitt diplom.

Men den som till äventyrs hade hoppats att 75-åringen på något sätt skulle adressera detta från scen blir besviken.


Han säger de facto inte ett ord. Inget ovanligt i det, så brukar det vara. Och det här är på många sätt ännu en dag på jobbet för Dylan. Om än en inspirerad och rent av uppsluppen sådan.

Den som har sett honom på senare år känner igen sig. Mycket av setet kommer från ”Tempest”, senaste albumet med egna låtar. I övrigt väljer Dylan gärna nytt framför gammalt, från 60- och 70-talen får vi mest obligatorier som ”Highway 61 revisited” och”Desolation row” (i ”Sting-version”, som Fredrik Virtanen träffande uttrycker det).


Och jämfört med sista USA-gigen i höstas lägger Dylan bara in en ny låt i setet, mörka 90-talsklenoden ”Standing in the doorway”. Vilket dock piggar upp desto mer, den är kvällens mest trollbindande moment.

Detta trots att legendaren så sent som i fredags släppte sitt första trippelalbum i karriären, ”Triplicate”, det tredje album på två år med standards ur ”The great American songbook”.

Vurmen för låtar som inte minst Frank Sinatra gjorde odödliga får visserligen plats men Dylan håller nere dem till fem, och knyter ihop med resten av setet via några av sina egna old school-jazziga nummer.

Och det fungerar riktigt bra, inte minst för att det excellenta band som Dylan har trimmat in under så många år är så skickliga på att hitta en linje i såväl sväng som temperament genom hela setet. Lika vassa är de på att skala av och plocka fram det mest väsentliga ur de välanvända Sinatra-sångerna.


Framför allt blir det i kväll ställt bortom allt tvivel att Dylans röst har betydligt mer att ge än det rossel han prövat vårt tålamod med från och till de senaste 20 åren. ”Autumn leaves” levereras med så många nyanser av blått att jag knappt tror mina öron.

Det går som vanligt att drömma om helt andra och djärvare set och minnas starkare versioner av vissa låtar från förr. Men Bob Dylan med det här bandet är ändå en sällsynt attraktion. De hoppade upp på en ny nivå första gången jag såg dem på Waterfront 2013 och har blivit kvar där.

Ni har biljett till i kväll, eller till Lund den 9 april, kommer inte att ångra er.

ARTIKELN HANDLAR OM

Bob Dylan