Tio sagolika konserter som borde ges ut nu

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:
Prince på Way Out West i Göteborg, 2011. Konserter blir inte bättre. Inte musik heller.
Foto: Adam Ihse/TT
Prince på Way Out West i Göteborg, 2011. Konserter blir inte bättre. Inte musik heller.

Mitt under coronakrisen släppte Bruce Springsteen en liveinspelning från Ullevi i Göteborg, 2012.

Spelningen var, som gitarristen Steve Van Zandt twittrade just innan allt exploderade, ”one for the ages”.

Markus Larsson listar tio andra klassiker på svensk mark.

Några har han sett, några har han recenserat, hälften kan han bara drömma om.

1. Prince (Way Out West, Göteborg 12 augusti 2011)
Myten om konserten växer för varje år. Det är helt i sin ordning. Här är inga stora ord en överdrift. Ordinarie set varade i knappt en timme och avslutades med en 17 minuter lång och oerhörd ”Purple rain”. Efter det kom Prince och bandet tillbaka och körde 20 extranummer. Ja, 20 stycken. Som han själv skrek på scen: ”I got too many hits, man!” Där ingick en version av ”If I was your girlfriend” med en överlycklig Yeezus som gäst. Ja, Kanye West. Kanske var konserterna på 80-talet bättre. Kanske borde jag skriva om ”Sign 'o' the times”-monumentet i Stockholm 1987 i stället? Må så vara. Han skulle spela en gång till i Stockholm, men den sanslösa uppvisningen på Way Out West blev den sista stora showen som det lila geniet gjorde i Sverige. Han funkade stela hipsters upp till himlen och tillbaka. Han dödade resten av festivalen. Vi som såg och älskade konserten har fortfarande inte landat. Vi bara låtsas som det.

Foto: ULF BERGLUND
Bono, Benny och Björn på Globen, 1992.

2. U2 (Globen, Stockholm 11 juni 1992)
Om du har möjlighet och tvekar – köp alltid biljett till den sista konserten en artist gör i en stad och arena. U2 på Globen sommaren 1992 var inget undantag. Finns otaliga klipp och bootlegs som fångar ögonblicket då Bono vänder sig om i covern på Abbas ”Dancing queen” och säger: ”Bjorn, Benny”. På den tiden syntes Björn Ulveaus och Benny Andersson inte tillsammans på några offentliga scener alls, men där stod de med ett litet piano och en akustisk gitarr. Jublet efteråt går inte att mäta i decibel. Turnén ”Zoo tv” är fortfarande den högsta bergstoppen i bandets karriär. U2 aldrig har nått upp dit igen. Ni som var där - grattis.

Foto: ANDERS SJÖBERG
Bob Marley på ett svenskt nöjesfält, 1980.

3. Bob Marley (Gröna Lund, Stockholm 17 juni 1980)
Någonstans här slog svenskarnas kärlek till reggae och Bob Marley huvudet i taket. Det var Marleys fjärde och sista spelning på Gröna Lund. Den officiella publiksiffran är i dag 32 000, men polis som intervjuades på plats trodde att det kanske kunde röra sig om mer än 40 000. Det publikrekordet kan nöjesfältet aldrig slå. I dag får de bara släppa in 17 000 personer. 32 000 får helt enkelt inte plats mellan karusellerna. Och publiken fick knappast plats under Bobs konsert heller. Åskådarna klättrade över grindarna, de klättrade på pariserhjul, de klättrade på träd. Hur många såg och hörde Marley ordentligt i kaoset? Det krävs nog en riktig inspelning från kvällen för att ta reda på hur det var.

Foto: Peter Claesson
Den tunna vita duken, Stockholm, 1976.

4. David Bowie (Kungliga Tennishallen, Stockholm 26 april 1976)
Var själv inte ens född här, men det är fascinerande att läsa i arkiven om uppståndelsen. Det här var första gången som David Bowie besökte Sverige. Men de som gick till konserten med morotsfärgade glamfrisyrer och röda blixtar över ansiktet kan ha blivit besvikna. ”Isolar”-turnén var kulmen på Bowies dystopiska plastsoulera, där han för tillfället försökte skapa en hybrid av Kraftwerk och amerikansk soul. I stället för ”Ziggy Stardust”-rock gjorde han fantastiska soulversioner av ”Life on Mars”, ”Rebel rebel” och ”Five years”. Det här var också sista gången en setlista med Bowie inte hade enda svag låt.

Foto: Rickard Kilström
Väldigt få har varit lika bäst som Lauryn Hill 1999.

5. Lauryn Hill (Globen, Stockholm 14 maj 1999)
Efter sitt debutalbum ”The miseducation of... ” från 1998 var ”L Boogie” en kort tid världens bästa artist. Ryktet om konserterna växte utomlands. Aftonbladets Anders Hvidfeldt såg en konsert på Brixton Academy i London, satte fem plus och skrev: ”Inga överdrifter: det här var en av de tre bästa konserterna jag sett - i hela mitt liv.” Och Hvidfeldt hade verkligen sett det mesta vid det laget. Förväntningarna var högre än Globens tak. Och Lauryn Hill var försenad. Och försenad. Och försenad. En av mina kollegor gav upp och gick. Axl Rose passade klockan bättre. Men när hon äntligen stod där framför ett magiskt 20-mannaband var allt förlåtet. Reggae, soul och hiphop har sällan låtit bättre, var för sig eller tillsammans. Lauryn Hill var Bob Marley, Mary J Blige och Chuck D i samma person. Hon har fortsatt att spela och turnera sedan dess, men har egentligen aldrig varit samma artist.

Foto: Denny Calvo
Maria McKee, 1993. Foto är taget vid ett annat tillfälle.

6. Maria McKee (Melody, Stockholm 27 juni 1993)
Maria McKee, 1993. Har någon ur hennes generation tolkat den amerikanska country- och rockhistorien bättre? Svaret blir ofta nej. Eran finns bevarad på sällsynta bootlegs som fansen bär som snusdosans sista påse. Har missat mycket, men det här svider kanske mest. Setet från Melody den sommaren får snålvattnet att rinna. Ballader som ”My girlhood among the outlaws” och ”Why wasn’t I more grateful (when life was sweet)” blandas med hennes fantastiska covers på The Casinos ”Then you can tell me goodbye” och ”Sister Anne” med MC5. Herregud.

Foto: ULF BERGLUND
Det viktiga i den här bilden från Sjöhistoriska i Stockholm 1993 är basisten Duck Dunn i bakgrunden. Den andra personen känner ni igen.

7. Neil Young & Booker T & The MG’s (Sjöhistoriska Museet, Stockholm 28 juni 1993)
Vad skulle man vänta sig när Neil Young ringde upp farbröderna i Booker T & The MG’s? Inte det här. Organisten Booker T Jones, basisten Duck Dunn, gitarristen Steve Cropper och trummisen Jim Keltner, som ersatte den sedan länge döda originalmedlemmen Al Jackson Jr, hade spelat med alla soulstjärnor värda namnet sedan 60-talet. Men när Young började hantera sin gitarr som en slägga fick de andra musikerna, enligt recensionerna, huka sig bakom sina instrument. Konserten hade sina lågmälda stunder, men det är de vulkaniska versionerna av ”Down by the river” och ”All along the watchtower” som folk som var där fortfarande pratar om. Efter dem sprängdes en av högtalarna och började brinna. Hettan kändes ända bort till Tornedalen den sommaren där jag satt och läste recensionerna på ett plågsamt långt avstånd.

Foto: Christer Höglund
PJ Harvey. Fotot är taget vid ett annat tillfälle.

8. PJ Harvey (Gino, Stockholm 6 maj 1995)
Konserterna på Gino med bland andra Oasis, The Fugees och Rocket From The Crypt har alla klassikerstatus. Men PJ Harvey får representera den sidan av 90-talet, framför allt spelningen hon gjorde efter albumet ”To bring you my love”. Kan själv bara föreställa mig hur bra det måste ha varit. Artister brukar bara kunna bevara en sådan benknäckande intensitet i några år. Men till skillnad från många andra på just den här listan verkar PJ Harvey fortfarande ha sina bästa album och konserter framför sig. I dag är Ginos lokaler en inredningsbutik. Vissa saker var bättre förr.

Foto: AP
David Rawlings och Gillian Welch i Austin, Texas samma år som de spelade i Sverige.

9. Gillian Welch & David Rawlings (Cirkus, Stockholm 2 november 2011)
Man får inte ynnesten att se Gillian Welch och David Rawlings ofta i Sverige. Om de vore fåglar skulle de få ornitologer att springa många mil genom skogen för att få en skymt av rariteterna. Den amerikanska folk- och countryscenens finaste original på 2000-talet har bara spelat här två gånger sedan 2007. Musiken verkar vara skriven på en enslig bondgård utan ström när Abraham Lincoln var president, men det känns ändå som att man hör låtarna för första gången. Att höra deras stämsång knäcka en konsertlokal i balladen ”Revelator” kan vara ett av populärkulturens sju underverk. Många håller konserten som paret gjorde på Chinateatern fyra år tidigare ännu högre. De har säkert rätt, men slutsatsen blir ändå att de som missar dem slösar bort sina liv.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Stones på Cirkus. Med deras mått mätt en liten, liten klubbspelning.

10. Rolling Stones (Cirkus, Stockholm 22 juli 2003)
Tom Waits på Cirkus 1999? D'Angelo i samma lokal året därpå? Det finns redan så bra bootlegs från de kvällarna att det inte behövs några uppdateringar. Konserten med Rolling Stones har en lika legendarisk aura. Bandet gjorde tre konserter i Stockholm efter varandra. Stadion, Globen och Cirkus. Biljetterna till Cirkus var de mest åtråvärda. Det var ju, med gruppens mått mätt, en liten klubbspelning. En rasande bra sådan, dessutom. Klassikerna blandades upp med sällan spelade rariteter. Bara versionen av ”That’s how strong my love is” förtjänar en egen Netflix-special. I drygt två timmar var de världens största och bästa garagesoulband igen. De har inte varit det sedan dess, i alla fall inte i Sverige. Själv satt jag på en av de sämsta platserna, högt uppe på läktaren bakom en stolpe. Det spelade ingen roll.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE