De hemliga banden bakom Iron Maiden

Ny svensk samling lyser upp bortglömd arbetarklassrock

1 av 4
Total arbetarklass-rock’n’roll. Samlingen ”Jobcentre rejects” består av hårdrockband som i vissa fall bara hann ge ut en vinylsingel i ett hundratal exemplar. På bilden: Predatür.

avMarkus Larsson

MUSIK

ALBUM ”Jobcentre rejects” kan vara årets titel.
Samlingen innehåller bortglömda hårdrockband som inte ens Arbetsförmedlingen ville veta av.


Diverse artister
Jobcentre rejects: ultra rare NWOBHM 1978–1982
On The Dole Records


HÅRDROCK Baseline, Predatür, Stray, Frenzy.

Ringer det en klocka? Ett försök till:

Overdrive, Spider, Die Laughing, Static, The Next Band.

Om du känner igen, säg, en tredjedel av bandnamnen kan du inte vara riktigt frisk, på ett bra sätt.

Många av banden på ”Jobcentre rejects” hann bara spela in en enda vinylsingel som pressades i ett hundratal exemplar med fotostatkopierade tecknade omslag innan de försvann spårlöst. Att låtarna på samlingen är ”ultra rare” är nästan en underdrift.

Vi lever i en tid där vi tror att det inte finns något mer att upptäcka. Har man inte redan vänt på varenda tuva och sten i rockhistorien? ”Jobcentre rejects" visar att det aldrig stämmer.

Det är ett imponerande grävjobb som skildrar musik som knappt fastnade under skosulan mellan 1978 och 1982. Det är, om man så vill, den ofiltrerade och råa prototypen till metalscenen New Wave Of British Heavy Metal.

Spelade för en pint

För varje Judas Priest, Saxon, Def Leppard, Motörhead och Iron Maiden fanns det dussintals andra band som fick spela för att ha något att göra och en pint.

Det finns för övrigt en tydlig koppling till just Iron Maiden på samlingen. I ”Down the road” med Speed kallas sångaren för Bruce Bruce. Några år senare skulle han bli mer känd som Bruce Dickinson.

På ”Jobcentre rejects” krockar punkens attack och ”gör det själv”-attityd med taktbyten, patronbälten och ”schreddarsydda” gitarrsolon som med eld och rökbomber snart skulle erövra världen under en annan etikett: heavy metal.

Banden verkar dock i en brytpunkt, ett kort ”happy hour” utan regler, marknadsanpassade målgrupper och snobbiga smakdomstolar. Andan är fri, kul och nihilistik.

Hade noll budget

Flera renodlade powerpop-refränger rumlar runt och beställer en shot för mycket. Medlemmarna i Energy vill vara Thin Lizzy så mycket i ”Don’t show your face” att de skulle kunna använda Phil Lynotts läderbyxor som handduk.

De rullande riffen från Status Quo och Steppenwolfs ”Born to be wild” är aldrig långt borta. Med Rob Halford som sångare hade ”On the run” med Overdrive kunnat bli en av de mest kända låtarna med Judas Priest. Eller kanske snarare ett extranummer med norska Turbonegro.

Inspelningarna har i princip ingen budget. Vissa taktbyten kommer så oväntat att det verkar som om trummisen bara får feeling och bestämmer sig för att skynda ut ur studion.

Det var enda tagningen bandet hade råd med. Fuck it.

Bara på cd och vinyl

Allt slutar med att Motörhead möter heavy metal-apokalypsen i en låt av Metal Mirror som kunde ha gett samlingen en passande undertitel: ”(Living on) english booze”.

”Jobcentre rejects” finns inte på några strömmade plattformar utan existerar än så länge bara på cd och vinyl. Det är ett svenskt initiativ av eldsjälen, diy-entreprenören och före detta sångaren i rockbandet The Royal Beat Conspiracy, L-P Anderson.

Projektet bygger på en kickstarter-kampanj och tanken var att göra 500 exemplar av skivan som kunde säljas på skivmässor och till polare. Intresset var större än så. I dag förbereder L-P Anderson den fjärde pressningen och upplagan. När jag frågar efter vinylen skickar han sitt eget exemplar. Det finns inga kvar.

L-P Anderson brinner för att dokumentera en scen som hittills bara har nått fram till inbitna metalsamlare. Rocken är, precis som allt annat, en klassfråga.

”Det handlar om total arbetarklass-rock’n’roll, en klass som inte är van att få komma till tals. Punkarna kom ofta från medelklassen och hade folk som kunde göra fanzines, starta skivbolag, skaffa distribution, boka studior och konserter och dokumentera allting. De här banden hade knappt något mer än ströspelningar på den lokala puben” säger han.

Rockhistorien förpackas om igen

L-P Anderson säger att han har hittat nästan lika mycket okänt guld i NWOBHM som när han borrat ner sig i psykedelia, garagerock, soul och country.

Men när L-P pratar med punk- och garagerockpolare om NWOBHM rynkar de på näsan.

När han däremot kallar det för ”Jobcentre rejects”-musik blir de intresserade, vill lyssna och gillar vad de hör. Rockhistorien måste ständigt förpackas om.

Det kommer en fortsättning. Till hösten släpps den andra volymen av ”Jobcentre rejects”. Serien kan bli ett lika värdefullt och upplysande pionjärarbete som ”Nuggets”-, ”Pebbles”- och Dave Godins ”Deep soul”-samlingar.

Så blev namnet till

”Jobcentre rejects” är bland annat tillägnad ”Arbetsförmedlarkärringen”. L-P Anderson hade uppenbarligen inga positiva erfarenheter av Arbetsförmedlingen när han växte upp.

Han fick idén till namnet när han tittade på originalsinglarnas bandbilder. Personerna såg ut som att de målade streck på landsortvägar, ett jobb de inte hade frågat efter, klarade av eller ville behålla.

L-P Anderson vill även ge ut svenska ”Jobcentre rejects” framöver, mest för att han i så fall kan starta ett skivbolag med ett mycket specifikt namn:

Fas 3.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM