Joel Alme

Sagolikt vackert och trasigt, Joel Alme

avMarkus Larsson

Foto: CAROLINA BYRMO
På sitt femte album skriver Joel Alme så starka melodier och texter att han i en bättre värld borde bli lika populär och folkkär som Ted Gärdestad och bröderna Lejonhjärta.

ALBUM Det råder ingen som helst tvekan.

”Sopan från Linné” har gjort ett av årets svenska album.


Joel Alme
Bort, bort, bort
Razzia/Sony


ROCK Jonathan Richman är Polstjärnan i Joel Almes musik.

Det går inte att skriva om ”sopan från Linné”, som Joel själv kallar sig för på ”Bort, bort, bort”, utan att nämna den fantastiska sångaren och artisten från Boston.
Någonstans finns Richman i allt som sopskaftet från Göteborg har gjort och antagligen kommer att göra. Möjligen bör man lägga till skivan ”Astral weeks” med Van Morrison, vilket ändå gör honom till en udda fågel inom svensk pop och rock. De flesta män som uppträder med gitarr brukar i regel utgå ifrån andra namn. Tänk Ulf, Bob, Bruce och Håkan.

Egentligen är det underligt att Jonathan, den före detta frontfiguren i rockbandet Modern Lovers, inte också är ett av rockens mest kända förnamn i Sverige.

Det går knappt att hitta en låtskrivare som har skrivit starkare och mer tillgängliga melodier. De är en matinéföreställning för alla åldrar. Tillsammans med texterna lyckas de med att bevara den där första, oskuldsfulla och romantiska känslan av att höra musik för första gången.

Har du glömt hur det kändes att bli kär i en låt? När du inte kunde andas ordentligt igen förrän du fick höra den igen? Lyssna på Jonathan Richman. Det finns hur många exempel som helst:

”City vs country”. ”My career as a homewrecker”. ”Let her go into the darkness”. ”To hide a little thought”. ”Monologue about Bermuda”. ”I can’t find my best friend”. ”That summer feeling”. ”The neighbours”. ”I was dancing in the lesbian bar”. ”You must ask the heart”. ”Springtime in New York”. Och den som inte har kul tillsammans med allt koffeinknarkande fuffens i ”Cappuccino bar” gillar inte musik.

Joel Alme kan antagligen allihop utantill. Det blir om inte annat tydligt i låten ”Mina vänner”. Det mesta på ”Bort, bort, bort” är en hyllning till Richman utan att Joel någonsin kopierar sin idol.

Han placerar i stället inspirationen i sin egen uppväxt, sina egna minnen, sitt så kallade liv. Musiken har den berusande, levande och tumultartade känslan av att spelats in i stunden, efter några glas för mycket och med de instrument och möbler som fanns till hands för tillfället.

De små och korta berättelserna är vackra som sagor. Samtidigt är det svårt att skaka av sig mörkret och ångesten som kan ligga bakom textrader som ”Du blundar alltid när jag dricker för att slippa se när det brister i mig”.

Grundkänslan att allt kan gå förlorat, som Joel berättar om i en intervju med Aftonbladets Håkan Steen, är ständigt närvarande.

Joel Alme växer i skuggan och under radarn. Någon måste ju fylla det skakiga tomrummet efter att Håkan Hellström har blivit Ullevis Elvis Presley.

Någonstans borde han ju redan vara lika populär som Ted Gärdestad eller bröderna Lejonhjärta.

Men det är kanske bäst om det aldrig blir så, både för honom själv och musiken.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM